Mikael Jensen

Mikael Jensen är fritidspedagog, författare, forskare och lärarutbildare vid Högskolan i Borås
Mikael Jensen

Latest posts by Mikael Jensen (see all)

Vill vi att barn ska bli en kopia av oss själva eller vill vi att barn ska växa upp till självständiga och nytänkande vuxna som kan ta ansvar för sin egen framtid? För många föräldrar men även för många pedagoger kan det kännas bra att ha barnen nära sig i flera avseenden. Då är det störande att barn är, både genetiskt och socialt, inställda på att vara mer eller mindre avvikande. De vill sällan bli helt som oss vuxna utan har istället en tendens att vara som andra barn och likasinnade, inte som små vuxna. Detta inlägg lyfter fram hur barns dragning till andra barn är relaterat till kreativitet och innovation i samhället.

Av naturliga skäl förhåller jag mig främst till fritidshemmets verksamhet men den forskning jag presenterar har även en koppling till både förskolebarn och tonåringar.

Ibland hör vi andra, och även oss själva, säga ”det har forskningen kommit fram till”. Det ger en märklig bild av vetenskap som något singulärt och som något där det råder enighet. Vetenskap är uppdelat i en rad vetenskapliga discipliner. En vetenskaplig disciplin är i regel en renodlad gren som i många fall arbetar autonomt i förhållande till annan forskning. Mikrobiologen som studerar livet på cellnivå har inte särskilt bra koll på forskningsfronten inom psykologi, statsvetenskap eller matematik. De ska heller inte behöva det för att kunna bedriva sin forskning.

Min berättelse är tvärvetenskaplig samtidigt som den bygger på en relativt stor enighet mellan så olika forskningsgrenar som kognitiv neurovetenskap, evolutionspsykologi, kreativitetsforskning, barn- och ungdomssociologi och antropologi. Mycket av forskningen har bedrivits inom den egna disciplinen med liten vetskap om vad som sker inom andra discipliner. När så en tvärvetenskaplig forskare ställer en fråga och hittar svar på många olika ställen uppstår en bild som ingen enskild disciplin hade kunna måla upp.

Frågan lyder: Är det rent av bra att barn och unga avviker från vuxnas sätt att tänka och vara? Svaret ljuder ”ja!” som ett eko i den stora forskarrymden. Finns det med andra ord en enighet? Om man vinklar beskrivningen på ett visst sätt kan det faktiskt framstå som att en rad forskardiscipliner står bakom detta svar.

Jag kommer här nedan att berätta ett flertal delberättelser som sedan ska knytas samman till en helhet. Kontentan som jag kan dela med mig av redan nu är att annorlunda är bra men att det finns krafter som både skapar möjligheter och försvårar detta.

Jag vill ta ett personligt ställningstagande och understryka att ett inlämmande i befintliga traditioner inte är hälsosamt för forskningens utveckling. Därför ser jag gärna att det jag presenterar är så nära empirin och frågan som möjligt och inte vilken tradition som anser sig äga frågan just nu. Jag har studerat människan ur ett flertal human-, samhälls- och naturvetenskaper. Det ger mig mer att se vad alla kan bidra med än att skapa barriärer. Sedan är det upp till läsaren att avgöra om det är tilltalande eller ej.

Mysteriet med synapserna

Det har varit känt ganska länge att barn under de första åren i livet har en kraftig tillväxt av synapser i hjärnan. Innan man började titta på den lite större bilden försökte forskare förklara varför denna tillväxt skedde. Den lite större bilden visar nämligen att det sker en tillväxt fram till ca fyra års ålder och att antalet synapser ligger kvar på en hög nivå i ca fyra år och att det därefter sker en minskning av synapser. Detta är något mer förbryllande. Har tillväxten och minskningen med varandra att göra? Kan det som påverkar tillväxten också påverka minskningen?

Förslagen på varför antalet synapser ökade var flera men ett av de mest tilltalande förslagen var att antalet synapser hänger samman med en stimulerande miljö. Antagandet var att barn som växer upp i en torftig miljö får färre synapser i hjärnan än barn som växer upp i en rik, stimulerande och varierad miljö. Denna förklaring gillade många föräldrar och likaså pedagoger. Vi måste ta fasta på att ge barn en stimulerande uppväxt och därmed låta dem vistas i stimulerande skolmiljöer (eller alla slags miljöer där barn erbjuds att vara).

Om nu förklaringen är att stimulerande miljöer ger fler synapser i barns hjärnor, varför minskar då antalet efter några år? Resonemanget höll inte. Det dök nämligen inte upp någon förklaring som kunde svara på denna fråga. Forskningen gick vidare och man upptäckte två saker. Det första var att miljön inte har någon som helst betydelse för tillväxten av synapser. Det andra var att det finns en liten men ändå märkbar skillnad i hur många synapser man förlorar under åren då minskningen sker.

Den bästa förklaringen än idag på tillväxten av synapser är att det rör sig om en genetisk effekt. När ett barn föds finns det ingen möjlighet för hjärnan att veta i vilken miljö den kommer att befinna sig och utvecklas i. Därför har det bakats in i den genetiska koden att vara förberedd för en stor variation av miljöer (människan lever på landsbygd och stadsmiljöer, i Kalahari och på Grönland) och kunna överleva där oavsett hur det ser ut. Hjärnan förbereder sig helt enkelt att lära och utvecklas i en varierad värld.

Ett stort antal synapser gör det möjligt att snabbt lära sig nytt relativt den miljö man befinner sig i. Det som sedan sker är att synapserna som är värdefulla för individen i den omgivande miljön förstärks. De synapser som skapades men inte används försvagas för att senare försvinna helt. Det är lite som att man tar med sig kläder för olika väder när man åker på semester. Sedan när man väl är på plats visar det sig att man bara behöver använda några få uppsättningar. Då blir resten av kläderna oanvända.

Om jag får fortsätta klädanalogin ytterligare kan man tänka sig att vi packar så att vi har kläder för ett helt år fast vi bara ska vara borta i två veckor. Vi är förberedda på mycket mer än vi i rimlighetens namn kan hinna med. När vi kommer hem plockar vi upp mängder av kläder som aldrig användes. Hjärnan gör på ett liknande sätt. Den förbereder för långt mer än den rimligtvis kan vara med om och får därför avveckla synapser som aldrig kom till användning.

Resan på två veckor är kanske till Kreta. Där kan man göra så olika saker som att bada och sola, segla, klättra i berg, gå på klubb, gå på museum och ge sig ut på cykeltur. Varje aktivitet kräver sin uppsättning kläder som dessutom kan variera något beroende på väder. Det kan visa sig att man får användning för ganska många av sina medpackade kläder. Den som planerar en varierad vistelse får också bruk av en varierad garderob.

Den andra iakttagelsen som forskare gjorde var att minskningen av synapser var större hos vissa än hos andra. Det finns en enkel regel inom neurovetenskapen som lyder ”Use it or lose it”. De synapser som inte används förtvinas. Om man får ett övermått av synapser under de första åren gäller det att stärka så många som möjligt för att de inte ska försvinna. En varierad och stimulerad miljö under tiden då antalet synapser är som högst kan medföra att nedgången inte blir så kraftig.

Toppnivån, när antalet synapser är som högst, pågår under de sista förskoleåren och de första skolåren. De första skolåren är detsamma som åren då nästan alla barn går på fritids (6-9 år). Kan man ordna verksamheten så att barnen använder och förstärker så många synapser som möjligt? Det enkla svaret är att ju mer stimulans de får, ju mer de får uppleva och ju mer de får lära desto troligare att ett stort antal synapser bevaras. Fritidshemsverksamheten kan göra skillnad.

Innan jag går vidare måste jag ställa ett par frågor, som kanske några av er redan har tänkt. Vad är en synaps? Varför är det bättre att ha fler synapser?

Antalet nervceller är ganska konstant under livets gång. Det är förbindelserna mellan nervcellerna som varierar. Förbindelserna kallas synapser och är ett tecken på att lärande och utveckling har ägt rum. Fler synapser, när de oanvända har förtvinats, är i någon mening ett mått på hur mycket man kan. Om det varken tillkommer eller försvinner synapser har man stagnerat i ett tillstånd som man förmodligen tycker är effektivt. Det är detta tillstånd som många unga fasar för.

Här är det viktigt att veta att antalet synapser i sig inte säger alltför mycket. Man kan ha en lokal ökning av synapser i någon liten del av hjärnan. Personer som spelar fiol har t.ex. extra mycket synapser i de delar som är aktiva när man rör på fingrarna. Här svarar antalet synapser på förmågan till motorisk precision. Detta betyder ju inte att personen behöver vara särskilt erfaren i generella termer. Individen kanske bara har suttit i ett rum hela sitt liv och spelat fiol. Alltså kan man inte säga att det stora antalet synapser som möjliggör vackert fiolspelande har så mycket med att man är väl rustad för livet i stort att göra.

Eftersom livet handlar om mer än att spela fiol kan det vara värdefullt med synapser i många olika delar av hjärnan. Det enkla svaret är därför att fler synapser är bra för att de hjälper oss att möta livets olika händelser och utmaningar. I de fall vi behöver lära får vi nya synapser som underlättar mötet med framtida situationer.

Det intressanta med toppen på kurvan med antalet synapser under barns uppväxt är att den sammanfaller med den period i livet då barn leker som allra mest. Barn leker som mest när de är fem till åtta år. Att leka mycket betyder i de flesta fall att de leker varierat. De leker i olika miljöer och med olika kompisar. De leker med inspiration från olika källor och med en mängd olika (lek)saker. De leker inne och de leker ute.

En rimlig tanke är därför att barn som leker mycket och varierat håller igång ett stort antal synapser. Leken kan alltså ha en bevarande effekt. De händelser som barn återupplever och bearbetar i leken förstärker synapser. Det lärande som uppstår i leken är potentiellt för framtiden och skapar därför nya synapser som genom regelbunden aktivering förstärks och finns kvar.

Konvergent och divergent tänkande

Inom kreativitetsforskning förekommer begreppen konvergent tänkande och divergent tänkande. Konvergent tänkande innebär att känna igen mönster och se hur saker hänger eller kan hänga ihop. Divergent tänkande innebär att tänka på nya sätt och avvika från kända mönster.

Konvergent tänkande förstärks av erfarenheter. Ju mer man lär sig om livet desto bättre förstår man hur allt hänger samman. Vuxna har tillgång till mycket konvergent tänkande eftersom de troligtvis har väldigt många erfarenheter att landa i. Barn tar till mer och mer konvergent tänkande med ökad ålder och med ett ökat antal erfarenheter.

Divergent tänkande kan hindras av erfarenheter. Om man i någon mening tar erfarenheter för sanningar finns det en risk att man låser sig vid hur saker är och ska vara istället för att se hur saker potentiellt istället kan vara. Divergent tänkande är därför enklare för barn än för vuxna. De har inte fastnat i givna tankebanor.

Kreativitet är varken divergent eller konvergent tänkande var för sig utan en mix av båda. Att försöka lösa nya problem utan att tänka nytt går sällan bra. Nytänkande kräver divergent tänkande, det som också kallas att tänka utanför boxen. Divergent tänkande som inte förhåller sig till sådant vi redan vet om världen faller sällan i god jord. Alltså behöver vi konvergent tänkande för att sätta in det nya i ett begripligt och hanterbart sammanhang. Vi vill tillbaka in i boxen igen fast nu med nya idéer som ska falla på plats.

När man tittar på tillkomsten av viktiga uppfinningar eller lösningar på svåra problem har de ofta uppstått när individen (om det nu enbart är en person som ligger bakom) är relativt ung. Väldigt många stora uppfinnare eller genier var som mest kreativa i tonåren. Visst har många uppfinnare kläckt viktiga idéer när de varit mellan 20 och 30 år eller till och med 30+ men relativt sett är det vanligare att kläcka nya idéer när man är yngre än 20.

Kanske beror tonåringars höga nivå av kreativitet på att de fortfarande har kvar ganska mycket av divergent tänkande samtidigt som de har hunnit få en hel del livserfarenheter och därmed utvecklat sitt konvergenta tänkande.

Vad som har föregått tonårens ideala mix av konvergens och divergens har troligtvis också betydelse. Det finns klara kopplingar mellan lek och kreativitet. Särskilt lek med objekt men även låtsaslek. Barn som leker mycket med objekt och på låtsas har alltså övat upp en högre nivå av kreativitet som de senare kan få utlopp för i form av innovationer som är till samhällets nytta.

Leken är också full av möjligheter att använda både konvergent tänkande och divergent tänkande. Det konvergenta tänkandet baseras ofta på sådant som barn har upplevt tillsammans med vuxna. Alltså sådant som tillvaron redan är full av, d.v.s. etablerade kulturella mönster. Eftersom leken till sin natur är tillåtande är också möjligheterna stora att prova nya idéer, d.v.s. använda divergent tänkande, som ibland faller i god jord även hos lekkamraterna. Barns lekar innehåller alltså både inslag av det välkända och helt nya saker.

Kulturella spärrhakar och funktionell frihet

Michael Tomasello är en forskare som började inom fältet utvecklingspsykologi men hamnade inom evolutionär antropologi. Det senare handlar om att förklara mänskliga kulturer med evolutionsteoretiska modeller.

När ett nytt beteende etableras av en grupp människor, därför att det är ett bättre sätt att agera än tidigare beteenden, och de yngre generationerna börjar imitera detta beteende uppstår det som Tomasello kallar ’a ratchet effect’. Det rör sig om en kulturell spärrhake som förhindrar att kulturen ska falla tillbaka på ett mindre effektivt beteende. Genom imitation sprids de, för miljön och situationen, bästa sätten att agera. Det är också så som kulturer uppstår och bevaras.

Samtidigt som kulturella spärrhakar är en garanti för att gruppen åter ska bli mindre effektiv baserat på gamla eller samtida utmaningar är den delvis ett hinder för nya beteenden. Imitation är ju bara en upprepning, ett kopierande, av ett befintligt beteende. När gruppen ställs inför nya utmaningar fungerar inte längre gamla beteenden och imitation blir verkningslöst.

Enligt Tomasello, och andra imitationsforskare, är trogen imitation baserat på en relation mellan mål och medel. Om man t.ex. vill skruva i en skruv (målet) görs det bäst med en skruvmejsel (medlet). När ett barn ska imitera detta beteende troget lyckas det genom att barnet använder en skruvmejsel på samma sätt som det sett den vuxna göra för att skruva i en skruv.

Funktionell frihet innebär att man upptäcker att ett mål kan uppnås på andra sätt än det som redan är känt och att medel kan användas för att uppnå andra mål än det som redan är känt. Jag ska ge ett exempel på varje.

När man vill få av ett snöre, eller ett plastband runt ett paket, brukar det göras med hjälp av en sax. Det mest typiska medlet för att uppnå målet är alltså att klippa av snöret med en sax. Om det är så att man inte hittar saxen kan man leta efter ett annat möjligt medel. För tillfället finns en nyckel nära till hands. Om man sågar lite med nyckeln får man av snöret. Genom att frångå en etablerat mål-medel-relation kan man komma på nya eller alternativa sätt att uppnå samma mål.

En skruvmejsel är designad för att skruva i skruv. Med lite kreativitet har någon kommit på att man kan använda en skruvmejsel till att öppna färgburkslock eller ta bort golvlister. Ett medel kan alltså användas för att uppnå flera olika mål.

När barn leker börjar de att imitera under de första åren i livet. När de kommer upp i fyraårsåldern blir det mer och mer inslag av funktionell frihet där de använder saker på nya, alternativa, sätt. Även utanför leken löser unga människor vardagsproblem genom funktionell frihet. Man kan se det som ett uttryck för divergent tänkande.

Det fina med leken är att den är som en drivbänk av olika idéer. Idéer uppstår, växer till sig eller ligger i dvala. Där kan det uppstå sådant som kommer till användning flera år efter att leken har ägt rum. Leken erbjuder potentiella lösningar till framtida problem.

Kamratkulturer och subkulturer

Peter Gärdenfors skriver, i en av sina texter om lek, att barn inte är små vuxna och heller inte bara imiterar vad vuxna gör. De tänker och gör på sitt sätt. Detta har bekräftats av barndomssociologen William Corsaro. Han kallar fenomenet interpretativ reproduktion.

Reproduktion i det här fallet står för att barn använder sig av vuxnas beteende. De gör i någon mening som vuxna gör. Interpretativ står för att barn i stället för att bara kopiera de vuxna tolkar handlingarna på sitt sätt och gärna avsiktligt förvanskar handlingarna till att bli en avvikelse från förlagan. Barn vill alltså inte göra som vuxna utan vill markera att de gör på sitt eget sätt. På barns vis.

Corsaro har ett annat begrepp som är relevant i sammanhanget. Han benämner det kamratkultur. En kamratkultur är en grupp barn som existerar i den större kulturen och inspireras av denna men väljer sina egna uttryck. Barn börjar gruppera sig redan vid tre års ålder och samlas vanligtvis genom ett gemensamt intresse. Detta intresse ligger till grund för gruppens lekar. När de leker hämtar de inspiration från den omgivande kulturen men för att utmärka sig både från vuxenkulturen och från andra grupper i omgivningen är det viktigt att sätta sin egen prägel på leken.

Ju längre barnen i gruppen hänger samman desto närmare band skapar de. Deras kommunikation förändras till att bli mer homogen inom gruppen. De blir alltså mer lika varandra. Det gäller även deras klädsel, vilka (lek)saker de använder och deras sätt att tänka (inklusive värderingar).

Marianne Dahl beskriver, från sin forskning, tre sådana kamratkulturer i årskurs tre där merparten av grupperna har hängt ihop sedan förskoletiden. I trean är grupperna relativt slutna, särskilt en, och tar sällan in nya medlemmar varken tillfälligt eller permanent. De har sina specifika inspirationskällor och sina specifika värderingar. I många fall ses likatänkande som bra och oliktänkande undviks (kan till och med bestraffas).

När barn kommer upp i tonåren kvarstår samma behov. Det har förmodligen blivit ännu starkare. Grupperingar baseras på två grundfaktorer. Det är viktigt att ta avstånd ifrån den gängse vuxenkulturen och det är viktigt att hitta likatänkare i sin egen ålder.

Hiphop-kulturen är en subkultur som samlar unga som inte känner sig hemma i det omgivande samhället och därför söker sig till likasinnade. Här skapas en gemensam identitet i kommunikativa uttryck som klädsel, jargong och musik. För att få vara med måste man passa in i dessa avseenden. Det finns mängder med andra subkulturer som samlar tonåringar och unga vuxna.

Hur blir vi som vi blir

Judith Rich Harris var en forskare inom psykologi som intresserade sig för vilka faktorer som gör oss till de vi blir som unga vuxna. Standardantagandet när hon började syna data från befintlig forskning var att föräldrarna var den helt dominerande faktorn (x2). Dels får barnet föräldrarnas gener som i någon utsträckning måste påverka vem barnet är och så småningom blir. Dels tänker man sig att hur föräldrarna uppfostrar sina barn därtill har en stor betydelse.

Harris upptäckte att föräldrarnas gener svarar för så mycket som 50 procent av vem vi blir. Utöver det kunde hon se att noll till tio procent påverkas av den större miljö där familjen lever och där barnet växer upp. Här ingår föräldrarnas uppfostran men också andra signifikanta vuxna som lärare på förskola, skola och fritidshem. Även idoler som är relativt offentliga individer har en inverkan. Föräldrarnas uppfostran har alltså en relativt liten inverkan.

De återstående 40 procenten måste då komma från någon annan faktor (eller ett flertal faktorer). Enligt Harris är det våra närmaste vänner som har den återstående inverkan. Det handlar alltså om våra nära relationer med jämnåriga och våra grupptillhörigheter i kamratkulturer och subkulturer.

Det är både förvånande och inte förvånande att vänner har så stor inverkan. Det är förvånande i förhållande till den lilla inverkan som föräldrar har (exklusive generna). Samtidigt är det väntat eftersom barn söker sig till likasinnade.

Redan Jean Piaget visade att barn har lättare för att lära sig av sina jämnåriga och i synnerhet någon som står dem nära. Detta motsatte sig Vygotskij som menade att vuxna lyfter upp barn över deras nuvarande utvecklingsnivå. Vygotskijs egna efterföljare har dock bekräftat genom forskning att den typiska tendensen ligger närmare Piagets tes än Vygotskijs. Framgångsrikt och bestående lärande sker med likasinnade.

Detta har varit något förvånande då man antar att barn skulle lära sig mer om de lärde sig av vuxna. Forskning från Harris med flera understryker att det finns rimliga anledningar till att barn och unga hellre lär av jämnåriga.

De första åren i livet är föräldrarna oerhört viktiga både vad beträffar anknytning och lärande. Ju äldre barn blir desto viktigare blir dock vännerna. Kamratkulturer är sannolikt en träning på att utbyta tankar med individer från samma generation. Dessa individer tänker, värderar och kommunicerar på liknande sätt vilket underlättar utbyte men de har också lätt att lita på varandra.

Ju äldre barnen blir, särskilt i tonåren, blir de mer misstänksamma mot vuxnas auktoritet och beteenden. De tar aktivt avstånd från vuxna eftersom svaren på framtidens lösningar inte finns hos den äldre generationen. De finns bland de yngre, särskilt bland tonåringarna.

Många tonåringar (och även yngre barn) lever med en känsla av att ingen förstår dem. Särskilt vuxna verkar tänka fel hela tiden. Själva tänker de rätt men få förstår det. När en tonåring hittar en likasinnad är det som att den har hittat hem. Det blir ”du och jag mot världen”. Ibland hittar tonåringen en befintlig grupp av likasinnade. Där, i detta sällskap, kan de få utlopp för sina idéer och testa dem i en social miljö.

I sällskap med andra avvikare uppstår flera nya idéer som kan komma att förändra världen. Det är viktigt att idéerna skiljer sig från vuxnas sätt att hantera dagens utmaningar eftersom de vuxna ger lite hjälp att hantera framtidens utmaningar med samma gamla tänk.

Om tonåringar skulle vara mer vuxenorienterade skulle de bara upprepa kulturen som den ”alltid har varit”. Det skulle kännas tryggt men blir på sikt självdestruktivt då den omgivande världen förändras och gamla handlingar blir verkningslösa eller skadliga.

Någon kanske tänker att tonåringars upproriska förhållningssätt är överflödigt i många fall. Förklaringen till det avvikande beteendet kan ligga i våra gener. Vi kan tänka oss att vi alla skulle leva i en värld där livslängden är kort och där krig tar livet på minst en förälder innan barnet har nått vuxen ålder. Om barn instinktivt känner att de primärt ska vända sig till jämnåriga istället för vuxna kan detta vara ett bättre sätt att överleva. Idag när våra föräldrar normalt finns med oss upp i vuxen ålder är det mindre avgörande för vår överlevnad. Instinkten kan ändå finnas kvar.

Det är också sannolikt att evolutionen dels har gjort unga mer anpassningsbara samtidigt som vuxna är mindre anpassningsbara vilket medför att det vore kontraproduktivt att se upp till och lära av vuxna. Barn är mer formbara och detta ökar deras överlevnad och framtida bidrag till samhället. Sannolikheten att de lär sig något nytt utanför familjen är stor (eftersom medlemmar i en familj redan är relativt lika) och sannolikheten att barn lär sig något nytt av andra formbara och nytänkande varelser är ännu större.

Tonåringar ska med andra ord avvika för sin egen framtids skull. Detta avvikande beteende startar redan vid nio- och tioårsåldern hos vissa. Det är klokt av en vuxen att inte döma ut ett avvikande beteende eller avvikande tankar eftersom vi inte kan förutse om det just är dessa beteenden och tankar som blir gynnsamma i framtiden.

Groupthink

Groupthink är ett begrepp framför allt från forskning om beslutsfattande. I grunden handlar det om att en grupp förhindrar medlemmarna att tänka avvikande. Få fattar därför beslut som skiljer sig från hur övriga medlemmar i gruppen skulle fatta beslut. Groupthink är en hämmande effekt för nytänkande.

För att en grupp ska fungera på lång sikt måste alla i gruppen kunna lita på varandra. Om det framkommer att någon i gruppen är avvikande i sina tankar och beteenden kan det vara en faktor som orsakar misstanke och som i förlängningen leder till att individen kommer att svika sina gruppmedlemmar. Avvikande tankar och beteenden är alltså en riskfaktor. Därför försöker man att begränsa det.

Även om groupthink kan ha en hämmande effekt på nytänkande inom gruppen kan olika grupper i förhållande till varandra vara mycket avvikande. Att hitta en grupp som redan tänker som man själv gör ger både trygghet och stimulans. För unga människor är andra unga i liknande ålder ofta en grupp av likasinnade.

Ur perspektivet från en grupp av tonåringar är ett avvikande beteende eller tänkande när en medlem för in vuxna inslag. Detta behöver gruppen också värja sig mot. Det ska ligga i gruppens natur att hålla undan allt gammalt. Den medlem som tänker som vuxna passar antagligen bättre in i en annan grupp.

Forskning om gruppdynamik har funnit att större grupper är mer toleranta för avvikande tankar och beteenden. Samtidigt är det svårare att hålla koll på vad alla medlemmar i gruppen tycker om en särskild fråga. En mindre grupp har bättre koll och kan därför i högre utsträckning reglera avvikelser. Detta betyder att en fritidshemsgrupp har högre tolerans än en kamratkultur, bestående av fyra till åtta medlemmar, som alla ingår i den större gruppen.

Skola och fritidshem

Skolan har för mycket av groupthink och för lite av divergent tänkande, enligt Ken Robinson. Han har studerat kreativitet i olika åldrar och miljöer och är särskilt skeptisk till hur skolan lyckas ta död på barns kreativitet.

Min analys är att skolan primärt är designad att vara rigid och samtidsorienterad. De rigida inslagen bygger på formen för skolans praktik. I skolan görs saker på vissa tämligen upprepande sätt. En lektion liknar till formen väldigt mycket nästa lektion (även om det är ett annat ämne).

Samtidsorienteringen är ett uttryck för att skolan undervisar om det vi känner till idag för att eleverna ska bli goda medlemmar av det nuvarande samhället. En framtidsorienterad skola försöker istället förbereda eleverna för det liv som kommer om 10 eller 20 år.

Om inte skolan kan eller vill vara framtidsorienterad kanske fritidshemmets verksamhet mer kan gå i den riktningen. Läroplanen är mindre begränsande i det avseendet. Man kan till och med säga att lekens självklara plats i fritidshemmets verksamhet kan stimulera nytänkande, och inslagen av skapande och estetik ger ett utrymme för kreativitet.

Om man betraktar den sociala miljön borde det ses som positivt att barn ingår i kamratkulturer och subkulturer. Det finns alltid en risk att någon blir exkluderad men det blir de för att de inte är likasinnade. Chansen att få ingå i en grupp är att hitta andra som är som en själv.

Det låter och känns inte bra ur ett värdegrundsperspektiv men det fungerar bra ur ett kreativitetsperspektiv. Barn och unga samarbetar som bäst när de omges av likasinnade. Detta borde vi också värdesätta. De interna banden mellan medlemmarna stärks dessutom varje gång gruppens medlemmar genomför en gemensam aktivitet på ett lyckat sätt.

Sammantaget

Ibland behöver man mångvetenskapliga svar på sina frågor. I bästa fall lyckas man skapa en tvärvetenskaplig syntes av dessa svar. Min syntes säger att barn behöver variation och stimulans för att utveckla sin kreativitet och sitt lärande för framtiden. De behöver få vara olika oss vuxna hur rätt vi än tycker att vi har. De behöver få gruppera sig med likasinnade. Där kan de uppmuntra varandra till nytänkande och nytt lärande. Detta nytänkande är framför allt nytt i förhållande till vårt vuxna sätt att tänka. I bästa fall leder det till en bättre värld för den nya generationen.

Barn och unga är inte bara vår framtid i egenskap av att de ska växa upp och ta över världen utan även att de kommer att ha lösningarna på framtidens problem. Vi vuxna kan inte ge dem svaren på framtidens utmaningar helt enkelt för att vi inte är bäst rustade för det. Vi kan ge dem förutsättningar att hålla sin kreativitet vid liv så att de unga är så väl rustade som möjligt.

Det första man behöver tänka på är att leken inte bara behöver utrymme. Den behöver stimuleras till ökad variation. I kamratkulturer finns en risk att fastna i ett visst tänk. Därför behöver den som leder den pedagogiska verksamheten erbjuda alternativa lekar, gärna med ett stort självbestämmande för barnen.

Vuxna är goda förebilder för barn men ibland får man nöja sig med att vara en inspiration som sedan modifieras på flera sätt. Barn är inte små vuxna som är på väg att bli som oss. De är barn som försöker vara som andra barn och som vill bli vuxna på andra grunder än vad vi är. I slutänden kanske de blir väldigt lika oss ändå, när de börjar omvärdera vad det innebär att bli vuxen, men det är inte upp till oss vuxna att försöka styra.

Kamratkulturer och subkulturer är barns fristad. Där får de vara som barn och tänka som barn. Där enas de om att ta avstånd ifrån vuxna. De förenas också i att skilja sig från både vuxna och andra grupper av barn/unga.

Kreativitet kan vara svårt att få till stånd. I en likriktad miljö är det närmast omöjligt. Barn behöver utrymme och acceptans för nya, kanske väldigt udda, tankar. Det vi vuxna behöver vara oroliga för är om barn dras till ideologier som vi av erfarenhet har förkastat. Även nya tankar som påminner om odemokratiska värderingar kan ses som ett problem. I annat fall är det skaderisk och höga kostnader som sätter upp naturliga hinder för barns kreativitet.

Vissa har en felaktig syn på kreativitet som om det har sitt ursprung hos ett ensamt geni. Bara för att barn och unga inte ventilerar sina idéer med oss vuxna är de inte asociala. De ventilerar sina idéer bland likasinnade. Där får de den sociala och intellektuella stimulansen de behöver och kan ta till sig. Vi behöver inte vara för oroliga för att avvikande tankar och beteenden leder till isolering.

Den svåra frågan är om man som vuxen ska ge återkoppling när man ser att ett barn provar en helt ny idé. I värsta fall tänker barnet att det inte är en bra idé om en vuxen gillar den. Då är den inte avvikande nog. Hur man kan tänka i en sådan situation beror nog på hur nära relation man har till barnet. Om barnet sedan tidigare vet att man gärna uppmuntrar nytänkande kan de se det som en positiv signal att fortsätta. Därmed blir det positivt även nästa gång man ger barnet återkoppling. Vi får ju komma ihåg att andra vuxna än föräldrarna ändå har en liten inverkan på barnet och vem det kommer att bli. Det kan vara just du som är en av de viktigare vuxna i barnets liv.

Det kan låta en aning tråkigt men det är när vi har en bra blandning av imitation och funktionell frihet, när vi har bra blandning av konvergent och divergent tänkande, när vi har en bra blandning av groupthink och avvikelser som vi får en levande och livskraftig kultur. Fundera gärna vidare på var gränserna i dessa blandningar ungefär behöver ligga. Fritidshem och andra fritidsverksamheter är ju trots allt en del av den större kulturen och dessa verksamheter är både bevarare av kulturen och där för att anta framtida utmaningar.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *