Sanna Hedrén är doktorand i pedagogik med inriktning arbetsintegrerat lärande vid Högskolan Väst. Hedrén är aktuell med sin kommande avhandling Prat som praktik och konstruerande kalibrering. 

Fritidshem diskuteras och talas ofta om utifrån vad det borde vara och inte borde vara. Bör undervisning ske på fritidshem, ska fritidshemmet skolifieras eller inte, hur bör fritidshemmet komplettera och kompensera, och så vidare. Mindre uppmärksamhet har det språk vi använder när vi talar om fritidshemmet och det språk som används i fritidshemmet getts. Den här texten handlar om att inkludera ett ”här och nu”-perspektiv på talet om fritidshemspraktiken, genom att också fokusera på talet som fritidshemspraktik. I förlängningen skulle det vara ett sätt att värna om den fritidspedagogiska kärnan utifrån vad den är och görs till, inte utifrån hur den borde vara.

I min kommande avhandling Prat som praktik och konstruerande kalibrering, är det kollegiala samtalet på fritidshemmet i fokus. Samtal mellan kollegor om den praktik som försiggår varje dag är något som ofta prioriteras bort när bränder ska släckas, kollegors frånvaro täckas upp eller aktiviteter ska planeras. De samtal mellan kollegor som trots allt blir av har dock hittills till stor del prioriterats bort i forskningen om fritidshemmet. Andra fenomen, problem eller områden har synts viktigare. I de fall där samtal mellan kollegor har varit i fokus, har det ofta varit som medel för något annat: läroplansimplementering, aktionsforskningsprojekt eller kollegialt lärande.

Men det kollegiala samtalet i sig är viktigt att studera, genom frågor om vad som sägs, hur det sägs och varför det sägs. För samtal och språk är konstruerande. Språk skapar bilder, kategoriseringar, förväntningar och värderingar av den verklighet vi upplever. När vi samtalar med någon väljer vi alltid vilka ord vi använder. Vissa samtal är mer konventionella och innehåller ett särskilt sätt att tala. Andra samtal är mer informella och språket som används kan där vara mer oreflekterat. Oavsett om kollegiala samtal på fritidshem är formella och planerade, eller om det sker över en kaffekopp i personalrummet, eller kanske över elden när korven grillas i skogen, så konstrueras bilder av det som sker genom det som sägs. Det som sägs i samtal färgas alltid av vad jag anser vara rätt och fel om det jag pratar om. När jag samma eftermiddag ska berätta för en kollega som inte var med och grillade korv kan jag säga: ”vi stod där så himla länge, barnen höll på och springa runt och vi har fortfarande inte löst hur vi gör imorgon under mellanmålet”. Men jag kan också säga: ”vi var i skogen i eftermiddag och du skulle ha sett vad engagerade barnen var när vi skulle tända elden. Det är så stor skillnad från i våras!” Två återberättelser av samma händelse kan således bli två helt olika berättelser om vad som bör ske, vad talarens position görs till och vad tiden ska ägnas åt. 

När det kollegiala samspelet i samtalet inkluderas i vad som sägs om fritidshemspraktik av de som befinner sig i den, ger det mycket information om hur fritidspersonal gör sig själva, den gemensamma frågan som samtalet kretsar kring och fritidshemspraktiken i stort. Därför är det angeläget att studera hur fritidshemmet konstrueras utifrån de planerade och oförutsedda händelser som sker. Det innebär också en inblick i hur och vad fritidshemmet görs till i praktiken – inte vad det borde göras till.

Talet om eller talet som

I avhandlingen har jag ett perspektiv på kollegiala samtal som praktik, inte om praktik. Det är en skillnad från mycket av den tidigare forskningen som gjorts om hur det är att arbeta på fritidshemmet. Tidigare studier har främst byggt på olika former av intervjuer där fritidspersonal (ofta endast de som är utbildade lärare i fritidshem) har berättat om sina upplevelser av olika aspekter av fritidshemsarbetet. När endast talet om studeras är det lätt att lockas av tanken att vi får kunskap om hur det är på fritidshemmet. Jag menar att så inte är fallet, utan det vi får kunskap om är hur vissa utvalda (utbildade lärare i fritidshem, som dessutom är i minoritet bland fritidspersonal nationellt sett) ur personalen uttrycker att de upplever någonting. Som nämnts tidigare är sådana utsagor alltid färgade av vad talaren tycker om det upplevda. Det uppstår en viss problematik när den större delen av forskningen om arbete på fritidshem handlar om upplevelsen av arbete på fritidshem. Andemeningen i talesättet ”mina barn och andras ungar” problematiseras inte tillräckligt när ordvalen och språkbruket inte tas i beaktande. Vad skapar det för möjligheter och begränsningar när talet om de som befinner sig på fritidshemmet benämns barn eller ungar, eller elever för den delen.

När talet som praktik studeras bortses inte de konstruktioner som görs i samtalen. En utgångspunkt är att talet som praktik är en del av ett konstruktivistiskt sätt att se på världen och på fritidshemmet som något som görs och ständigt skapas och omskapas. Det finns därför inte ett sätt att göra fritidshem på. Därför blir det problematiskt att fritidshemmets praktik ska mätas, utvärderas och granskas utifrån nya begrepp som införs i det formella uppdraget och i styrdokument. Det är lätt att fastna i att då tala om fritidshemmet endast utifrån hur det borde vara – och glömma det som är och det som görs.

När vi vill studera hur det är att vara barn på fritidshem, vad fritidshem är eller vad det är att arbeta på fritidshem behöver ett perspektiv av språk och samtalande finnas med. Fritidshem består av interaktioner där språk används. Språk som konstruerar bilder…ja, ni förstår.

I kollegiala samtal diskuterar arbetslaget tillsammans, och skapar därmed utrymme för att uttrycka förväntningar och värderingar på den praktik som upplevs varje dag. När olika individuella förväntningar möts sker också förhandlingar om vilken version som arbetslaget eventuellt kan enas kring. Att förhandla olika förväntningar och värderingar ger möjligheter till en mer medveten pedagogik, en pedagogik där talet om är en del av hur fritidshemmet görs.

Fritidshem för andras behov

Fritidshemmets formella uppdrag beskrivs ofta som att kompensera och komplettera skolan och hemmet. Samtidigt talas det om att fritidshemmet har ett mervärde i sig självt, som gör verksamheten lämplig att just kompensera och komplettera genom att erbjuda alternativ. Det har getts relativt stort utrymme för att diskutera och studera det kompensatoriska och kompletterande uppdraget. Men fritidshemmets mervärde tenderar att vara och bli till ett mystifierat antagande som antas delas av de som arbetar i praktiken.

Det kan sägas att fritidshemmet gjorts till något som främst finns för att tillgodose andras behov. Samtalet om fritidshemmet handlar ofta om nya och gamla begrepp som andra beslutat ska passas in i vokabulären. Men det lämnar frågan öppen kring vilka begrepp, frågor och utvecklingsbehov som skulle kunna komma från själva praktiken. Finns det potential att fritidshemmet kan utvecklas i och genom kollegiala samtal som sker i de förutsättningar som finns här och nu och inte endast i visioner och bestämmelser om hur fritidshemmet bör utvecklas? Jag menar att det gör det. Kollegiala samtal har potential att sätta den ofta perifera kärnan eller mervärdet i fritidspedagogiken i centrum för samtalet om fritidshemmet. Att lyssna till de som befinner sig i praktiken och som varje dag möter situationer och interaktioner som skaver och kräver beslut och kanske inte passar in i visionen om vad som ska hända på fritidshemmet, gör att det blir möjligt att få en tydligare och mer färgrik bild av vad fritidshemmet blir till. Det handlar inte om att ersätta diskussionen och implementeringen av nya begrepp och styrdokument, utan att inkludera ett här och nu-perspektiv på vad som sker. 

Att skapa mening i här och nu

I avhandlingen tittar jag närmare på hur arbetslagets kollegiala processer tycks färga hur man samtalar om den gemensamma frågan. Det är att ta ett meningsskapande perspektiv på vad kollegiala samtal konstruerar för bilder. Det blir därför lika viktigt hur någonting sägs och hur det tas emot av kollegor, som vad talaren faktiskt säger. Att skapa mening innebär att sätta det som sägs i samtal eller det som sker i praktiken i en kontext, ett sammanhang, för att göra det begripligt. Med ett sådant perspektiv går det inte att filtrera det som får lov att sägas om fritidshemmet genom att endast inkludera personer med ”rätt” utbildning. Även de utan utbildning bidrar varje dag till att göra fritidshemmet. De måste därför också inkluderas i samtal där fritidshemspraktiken diskuteras och konstrueras.

Att inkludera arbetslagets samtalande ger kunskap om vad arbetslaget prioriterar och lägger vikt vid, men också kunskap kring hur skeenden hänger samman med varandra och vilka val som görs och som bidrar till att göra fritidshemmets praktik. Ett meningsskapande perspektiv hjälper oss att förstå hur det blir och varför det blir si och inte så. Ett meningsskapande perspektiv innebär en utgångspunkt att fritidshem kan göras på många olika sätt, vilket problematiserar tankesättet att fritidshem ska uppnå nationellt uppställda kvalitetskriterier som inte tar hänsyn till lokala omständigheter. Men ett meningsskapande perspektiv är inte en ersättning till nationella granskningar eller strävan efter högkvalitativa fritidshem. Ett meningsskapande perspektiv är att inkludera flera versioner av vad som är möjligt. Och det kan vi få mer kunskap om genom att studera samtal och språk i fritidshemmets praktik.

Kontakt via e-post: sanna.hedren@hv.se

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *