And like that – poof – he’s gone!

Keyzer Söze är en rollfigur i filmen ”De misstänkta” från 1995.

Gustav Sundh skrev 2017 om ”Keyser Söze-pedagogiken” och citerar från filmen:

Who is Keyser Soze? He is supposed to be Turkish. Some say his father was German. Nobody believed he was real. Nobody ever saw him or knew anybody that ever worked directly for him, but to hear Kobayashi tell it, anybody could have worked for Soze. You never knew. That was his power. The greatest trick the Devil ever pulled was convincing the world he didn’t exist.”

Gustav kopplar detta till sin yrkesroll där han iscensätter lek, etablerar den för att sedan lämna den som att han aldrig fanns. Liknelsen är genial och jag vill bygga vidare på den. 

Det är skolavslutning. Eleverna samlas i klasser med sina lärare och överlämnar blommor och små paket. Föräldrar vinkar tacksamt på coronasäkert avstånd och armbågshälsar med varandra. Jag står lite längre bort på skolgården. De flesta av dem som står där borta vet inte vem jag är, det vet inte vad gör eller hur jag åstadkom det. Jag möts av blickar från elever, barn, i olika åldrar. En del vinkar, någon nickar och en tredje frågar sin pappa ”Var är Hadars blomma?”. Barnen vet. De vet vem som fanns på skolgården 178 skoldagar om året. De vet vem som löste konflikter och byggde en social grund som de kunde luta sig mot. Jag vet vilka konflikter som aldrig blev av för att jag låg tre steg före. Jag vet vilka barn som vallfärdade över en skolgård full med vuxna för att komma med sitt problem just till mig. Över tid ger jag barn strategier att lösa sina egna problem, eller undvika att hamna i dem. Mitt jobb är att göra barnen oberoende av mig. Att lära dem vara sin egen lots och kapten. 

Flera av de lärarkollegor jag haft under mina år som fritidspedagog vet inte heller vad jag gör. Eller hur. Det har under dessa år kastats en eller annan kommentar kring ”lalla omkring på skolgården” och liknande. Det säger mer om dem, tänker jag. 

Jag får ingen skolavslutningsblomma, och det spelar ingen roll. ” That was his power. The greatest trick […] was convincing the world he didn’t exist”. 

Klasserna går in i sina klassrum och jag står kvar på skolgården. Själv. Under många år har jag utvecklat ett tyst, lågmäld och ibland helt icke-verbal pedagogisk förhållningssätt. 

Det är verkligen lätt att som pedagog prata för mycket, vara för mycket, ta för mycket plats och utrymme. Barn graviterar (även här tack till Gustav Sundh för begreppet) mot lugnt, stabilt och (!) trovärdigt ledarskap. 

Under en dag i mitt arbete kommunicerar jag både verbalt och icke-verbalt med en mängd elever. Tysta förtroendefulla relationer som byggts över tid. Det är en förmån att få jobba ”underground”. 

Många av skolgårdens konflikter går att lösa med Sten-Sax-Påse. Vem som stod först i ledet, vem som ska börja eller hur något ska göras. Jag ser en skolgård full av barn som har bra strategier för att lösa sina egna problem – eller undvika dem. När jag ser det hända, söker jag upp eleven senare, kanske i matkön eller i korridoren. ”Jag såg vad du gjorde på rasten idag. Bra jobbat!”. Positiv förstärkning av ett förhållningssätt jag vill uppmuntra. 

Mitt arbetssätt är uppsökande och jag kan även följa upp en situation som blev jobbig för en elev. Följa med hen in i klassrummet eller ha kvar eleven efter rasten i något viktigt ärende (Läs: Nyponsoppepedagogik).

Bygga relation och förtroende. Hjälpa barnet hitta egna strategier för sina egna problem. Målet är alltid att på sikt kunna backa långsamt ut ur situationen när den fungerar.  

And like that – poof – he’s gone!

(En text som handlar om fritidspedagogik – inte mig)

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *