Mikael Jensen

Mikael Jensen är fritidspedagog, författare, forskare och lärarutbildare vid Högskolan i Borås
Mikael Jensen

Latest posts by Mikael Jensen (see all)

Fritidsläraren, eller fritidspedagogen som många med stolthet fortfarande kallar sig, som yrkesutövare ifrågasätts regelbundet. Genom att titta närmare på begreppet profession och vad det står för kan man få en bättre förståelse för varför fritidsläraren ifrågasätts och vad man kan göra för att stärka yrket.

Det finns yrken och så finns det professioner. Många använder dessa två begrepp synonymt men inom professionsforskning är det en påtaglig skillnad. En profession har en viss status i samhället och uppfyller en rad kriterier.

Av tradition och rent historiskt har de främsta professionerna varit präster, läkare och jurister. Vissa statstjänstemän, högt uppsatta inom det militära och esteter (musiker/kompositörer och konstnärer) har haft en hög status. Under industrialismen fick även ingenjörer en ökad status. Folkskollärare, trots att de ansågs som byns främsta kunskapsbärare, uppnådde inte en yrkesstatus som profession.

Med tiden har vissa professioner tappat i status och andra har ökat eller rent av tillkommit. Ett kännetecken idag är att en profession vilar på vetenskaplig grund. Det bedrivs forskning inom fältet och det erbjuds utbildning på högskola eller universitet, som vilar på denna vetenskapliga grund, för att legitimeras inom professionen. Det var först på 1970-talet som förskollärare, grundskollärare och fritidspedagoger fick en högskoleförlagd utbildning. Dessa pedagogiska yrken förstärker alltså sin roll i samhället.

Att en profession vilar på vetenskaplig grund innebär också att yrkesutövandet inte i första hand är manuellt utan till stor del är teoretiskt.

En konsekvens av detta blir att vem som helst inte kan gå in i yrket och klara alla arbetsuppgifter utan skolning. Lagerarbete eller ett affärsbiträde är yrken som inte kräver högre skolning och som i huvudsak bygger på manuellt arbete. Läkare utför viss del av sitt yrkesutövande manuellt men det förutsätter en underliggande kunskap om vad de olika handlingarna ska leda till.

Man skiljer mellan professionella och lekmän eller experter och lekmän. En lekman utför något som en fritidssyssla eller utan att vara skolad. Vi pratar ibland om fritidspsykologer som ett exempel på detta. En lekman som försöker sig på läkaryrket kan begå grova misstag som äventyrar en människas (patientens) liv. Därför understryker man att vem som helst inte kan utföra läkaryrket. Kan vem som helst utföra fritidsläraryrket?

Vi är i ett läge där yrket fritidspedagog/fritidslärare ifrågasätts. Många outbildade, så kallade lekmän, utför sysslor på den arena där fritidslärare ska vara den självklara auktoriteten. Kan man märka någon skillnad på utfallet? De insatta skulle hävda det då man kan se att fritidshem med få utbildade ofta håller lägre kvalitet vid granskningar. Allmänheten kanske inte ser skillnaden.

Så länge allmänheten inte anser att fritidslärare utför sådant som lekmän inte klarar saknar fritidslärare den status som gör yrket till en profession. Låt oss titta närmare på om allmänheten har rätt.

En definition av begreppet profession

En bra utgångspunkt är att få en definition av vad som menas med profession. Därefter kan man pröva på vilka punkter fritidslärare uppfyller kriterierna för att vara en profession och på vilka punkter det brister.

En definition av Thomas Brante (professor i sociologi vid Lunds Universitet):

Professionella yrken är i något avseende organiserade, relativt autonoma bärare och förmedlare av samhälleligt sanktionerade, abstrakta kunskapssystem som ger dem förmågan att utföra handlingar som uppfattas som svåra, skickliga och värdefulla av allmänheten/klienten.

Fritidsläraryrkets organisering och autonomi

Som punkt ett kan man fråga sig om fritidslärare är organiserade? Finns det ett eget fackförbund? Finns det en egen gren inom fackförbundet? Finns det ett nätverk av yrkesutövare för att förbättra eller reglera utövandet och utövare inom yrket? Kan man inom yrket legitimera, diplomera eller stänga av utövare? Det behövs en riksorganisation för att ta steget fullt ut.

Den andra punkten har att göra med autonomi. Delvis handlar det om att stänga ute andra yrkesutövare eller professioner. Delvis handlar det om att tydligt avgränsa sin domän. Det handlar också om att externa institutioner reglerar vad man får och inte får göra. Ju mindre andra lägger sig i desto starkare är professionen.

Fritidshemmet är en avskild domän. Den har dock vissa likheter med förskolan, grundskolan, fritidsgårdar, föreningslivet och kyrkors barn- och ungdomsverksamhet. Vad är det som är specifikt med fritidshemmet? Är det att man har fokus på barns sociala och emotionella utveckling? Är det att man har fokus på rekreation och meningsfull fritid? Är det inslagen av informellt lärande och lek?

Det är egentligen bara rekreation och meningsfull fritid som tydligt utmärker sig från t.ex. förskolan (om man t.ex. tittar i skollagen). Snarare kan man säga att det är helheten som är utmärkande för fritidshemmet. Det är en verksamhet som har fokus på social och emotionell utveckling, på rekreation och meningsfull fritid samt informellt lärande och lek.

Autonomin är dock ganska låg eftersom myndigheter reglerar verksamheten. I någon mening är det politiker och framför allt statstjänstemän som har befogenhet att styra verksamheten. Detta är i sig ett problem men kan delvis avhjälpas om man organiserar sig på nationell nivå (vilket Fritidsverket kan bidra till).

Andra yrkesgrupper, som t.ex. statstjänstemän, har ett inflytande över fritidslärarnas domän. I brist på högskoleutbildade får även lekmän ett visst inflytande. På papperet har rektor ett stort ansvar för fritidshemmets verksamhet men både fritidslärare och rektorer erkänner att rektor vanligtvis inte har de kunskaper som krävs för att garantera hög kvalitet.

Fritidslärare behöver öka sin autonomi. En del av detta är att tydligt avgränsa den egna domänen, visa vilka bristerna blir på grund av outbildade samt kräva att verksamheten leds av insatta.

Jag föreslår att fritidshem diplomeras eller certifieras baserat på hur många de har med adekvat utbildning samt hur väl de lever upp till kvalitetskriterier. Detta kommer visserligen att skikta verksamheter runt om i landet och understryka ojämlikheten men det kommer också tydligare att visa vad som är bra verksamhet och vilken skillnad professionen gör.

Forskning om fritidspedagogik, fritidshemmet och fritidsläraryrket

Som punkt tre är en profession ”bärare och förmedlare av samhälleligt sanktionerade, abstrakta kunskapssystem”. Det finns en tydlig samhällsnytta med fritidshem och det är politiker, statstjänstemän, företagsledare och föräldrar väl medvetna om. Utan fritidshem skulle samhället få problem med barn som driver omkring på eftermiddagarna. Fritidshem står för trygghet och kontroll. Frågan är vilka abstrakta kunskapssystem som ligger bakom denna verksamhet.

En del i samhällets sanktion är att erbjuda högskoleutbildning och att erbjuda legitimation. Vid högskolor och universitet bedrivs utbildning och forskning. Forskning om fritidspedagogik, fritidshemmet och fritidslärare finns men jämfört med pedagogik i allmänhet och andra yrken är detta begränsat. Det betyder att mycket av kunskapen och kunskapsproduktionen kommer från andra fält. Förskoleforskning och skolforskning spiller över på fritidshemmet. Forskning inom t.ex. pedagogik, psykologi, socialpsykologi, sociologi och antropologi tar plats i högskoleutbildningen för fritidslärare.

Den stora utmaningen just nu är tvådelad. (1) Det behövs fler högskoleutbildade fritidslärare på fritidshemmen men för få väljer utbildningen eller blir klara med utbildningen. (2) Det behövs utövare från det egna yrket som går vidare att bli adjunkter på högskolor och universitet och/eller som går vidare till att forska. Den första delen av utmaningen bidrar delvis till att förhindra den andra delen. Konsekvensen blir att personer utan fritidshemsbakgrund forskar om fritidshemmetsverksamhet. Detta behöver inte vara dåligt men är samtidigt inte idealiskt för yrket.

Att vara bärare och förmedlare av ett abstrakt kunskapssystem innebär att det kommer andra till del. Då kan andra se att det krävs visst kunnande och skicklighet. De främsta mottagarna av fritidslärares yrkesskicklighet är barn och till viss del deras föräldrar. Om de inte kan uppfatta svårigheten i det man gör ses det inte som särskilt märkvärdigt. Detta är nästa utmaning för fritidslärare. Hur gör man klart för andra att det man gör kräver kunskap och kompetens?

Att vara bärare och förmedlare innebär också att man delar med sig inom yrket och till viss del till andra yrken. I det första fallet ser man till att nya inom yrket socialiseras in i yrket och yrkesidentiteten. Man ser också till att de med nyförvärvade kunskaper sprider detta inom gruppen. Att förmedla kunskaperna man har till närliggande yrken ger en markering om yrkets autonomi men också vilken nytta yrkesgrupper kan ha av varandra inom större organisationer som en grundskola där många yrkesgrupper bidrar till verksamheten som helhet.

Fritidslärares yrkesskicklighet

Som den avslutande och fjärde punkten i definitionen framkommer yrkesskicklighet. Utövaren ska ha ”förmågan att utföra handlingar som uppfattas som svåra, skickliga och värdefulla av allmänheten/klienten.” En läkare som utför kirurgiska ingrepp eller en domare som fäller en dom baserat på lagtexten och befintlig bevisning utför handlingar som andra kan se är svåra osv. Vad utför fritidslärare för handlingar som är svåra, kräver skicklighet och är värdefulla?

Som med många andra yrken ser man någons skicklighet i hur de hanterar avvikelser. En psykolog eller kurator som hanterar en person med diagnos visar deras kunskap och skolning. Detta skulle även kunna vara fallet på ett fritidshem. De barn som behöver ett särskilt bemötande eller handlag visar hur skicklig man är. Samtidigt är det inte avvikelserna som definierar professionen. Fritidslärare är inte utbildade för att hantera personer med diagnos. De har viss kunskap men inte fördjupad kunskap.

En intressant iakttagelse är att pedagoger generellt bär på mångvetenskapliga och tvärvetenskapliga kunskaper. Det gör dem rustade för att hantera människan i sin omgivning. En läkare har specialistkunskaper som gör att man ser symtomen och sätter samman dessa till en diagnos. Pedagoger ser människan i hennes sociala, teknologiska och kunskapsmässiga sammanhang. Det i sig är en styrka men det gör det svårt för andra att se det unika och fördjupade. Den tvärvetenskapliga kunskapen efterliknar livet självt som det ser ut i sin helhet. Det är något som de flesta tycker sig veta något om.

En annan intressant iakttagelse är det ritualbefriade yrkesutövandet som fritidslärare har. Många yrken uppvisar vissa ritualer som många känner igen. Både genomförandet av en predikan i kyrkan och en lektion i klassrummet följer ett visst rituellt mönster eller en viss form. Detta känner många igen. Det som utspelar sig på ett fritidshem är svårt att efterlikna genom formerna för ritualen.

Att titta på en fritidslärares yrkesutövande kan i många fall se enkelt ut för den med otränat öga. Det är som att observera någon som är duktig på att hoppa hopprep. Det ser väldigt enkelt ut. När den som aldrig har gjort det tidigare själv ska prova blir det plötsligt väldigt svårt. Det tar ett bra tag innan man får koll på alla handlingar och kan koordinera dem. Ungefär så kan det vara med fritidslärarnas handlingar. De ser enkla och självklara ut men när man själv ska utföra dem för första gången är det svårt att koordinera alla handlingar till en begriplig helhet.

I mitt tidigare [inlägg] (länk här) på Fritidsverket.se tar jag upp exempel på hur man kan se på undervisning på fritidshemmet. Vissa av dessa handlingar är både unika och baserade på teoretisk kunskap. Om man kan förfina detta har man några av de pusselbitar som behövs för att lyfta fram de specifika handlingar som tyder på en yrkesskicklighet. Här behövs fler typiska exempel för att visa vad som skiljer experter från lekmän.

Utbildningen

Sedan införandet av en egen utbildning för fritidspedagoger, numera fritidslärare, har utbildningen successivt förlängts. Innan den utbildning vi har idag genomfördes fanns det ett förslag på att göra utbildningen Grundlärare mot arbete i fritidshem fyraårig. Huvudämnet skulle vara fritidspedagogik och därtill skulle det ingå två tillvalsämnen och möjligheter att gå vidare till forskarnivå. Istället blev utbildningen treårig med fritidspedagogik som huvudämne och ett tillvalsämnen samt vissa svårigheter att läsa vidare på forskarnivå.

Att det blev en treårig utbildning förklarades med att det behövdes fler fritidslärare ute på fältet snabbt. Om man ”bara” behöver tre års utbildning blir man färdig fortare. Att lägga till praktisk-estetiska ämnen som tillval är i sig inte problematiskt. Det är första när man ska undervisa i ämnet upp till årskurs 6 och kunna ge betyg som det blir tydligt att det är ohållbart. Kritiken har varit stor från befintliga musiklärare, framför allt, som menar att de har en lång och gedigen utbildning bakom sig som helt plötsligt likställs med en termins studier i musik.

Fritidslärare jobbar gärna med praktisk-estetiska ämnen på fritidshemmet. Det visar sig dock att många av dem som har läst tillvalsterminen inte använder sina kunskaper, särskilt i musikämnet, när de arbetar inom ramen för fritidsverksamheten. Alltså kan man i någon mening säga att det endast är två och ett halvt års utbildning som kommer yrkesutövaren till del.

Alla som läser till grundlärare har två terminer utbildningsvetenskaplig kärna (UVK). Detta gäller även grundlärare mot fritidshem. Stora delar av innehållet i UVK är allmänt för lärare och inte specifikt för lärare på fritidshem. I slutänden kan man därför säga att det är de två terminerna fritidspedagogik och examensarbetet som är specifikt för fritidshemmets verksamhet.

Jag tror att det är bra med en allmänpedagogisk del (UVK) där lärarprofessionerna får ett gemensamt yrkesspråk men att det behövs mer av en specialisering för att man ska utvecklas inom det egna fältets kunskapsområde. Jag vill inte förorda en så mycket längre utbildning men jag vill gärna se ett större fokus på den egna yrkesdomänen.

Det pratas ibland om fritidshemmets didaktik. För mig finns det ingen fritidsdidaktik som någon didaktikens motsvarighet till fritidspedagogik. Didaktik är kopplat till ett ämnesinnehåll. Därför är det innehållet som behöver bli tydligare för att man ska kunna utveckla en särskild didaktik för detta innehåll. Frågan är stor och kan eventuellt få utrymme ett framtida inlägg. Här räcker det att konstatera att det finns vissa saker som kan läggas till en utbildning för att förtydliga det unika med professionen.

För att möta utmaningarna med att för få idag forskar om fritidspedagogik, fritidshemmets verksamhet samt fritidslärare som yrkesgrupp behövs en ny utbildning som också gör det möjligt att på ett enklare sätt läsa vidare till forskare. Detta är något som de andra grundlärarna och ämneslärarna kan.

Slutliga reflektioner

Till att börja med kan man konstatera att yrket fritidslärare, enligt ovan definition, inte är en profession i klassisk mening. Det kan bli en profession men det krävs flera års målmedvetet arbete.

1. Det första man behöver göra är att organisera sig på en nationell nivå och göra yrkeskåren starkare.

2. Det andra man behöver göra är att tydligt avgränsa sin yrkesdomän med tillhörande kunskapsområde och yrkesskicklighet. Eventuellt kan man införa certifieringar av fritidshem som håller god kvalitet. Dessa certifieringar utfärdas av yrkeskårens egen riksorganisation.

3. Det tredje man behöver göra är att skapa förutsättningar till ytterligare forskning inom området och stärka utbildningen med särskilt fokus mot arbete i fritidshemmet.

Även om ovan definition pekar på att vissa kriterier inte uppfylls för att fritidslärare ska bli en profession kan man se var yrket befinner sig idag med professionsforskares ögon.

Thomas Brante pratar om klassiska professioner, semiprofessioner och preprofessioner. Läkarna hör fortfarande till de klassiska professionerna som har hög status i samhället och även viss makt inom områden som ligger utanför deras professions domän. Ekonomernas position har förstärkts i och med New Public Management vilket också syns i hur deras terminologi har spridit sig till andra domäner. Inom pedagogisk verksamhet pratar man t.ex. om verksamhetsbudget, kostnader, kostnadsbesparingar, nyckeltal,procent, resurser, timmar (timmar kostar pengar), produkter,produktion, kunder (nöjd kund index) och vinst/förlust.

Läraryrkena hör till semiprofessionerna som har viss status i samhället men som också ifrågasätts på vissa punkter. Branteplacerar förskollärarna inom preprofessionerna. De har en professionsstatus men det är svårt att avgränsa yrket från manuella yrken. För förskollärarna var det på 1970-talet viktigt att ta ett steg ifrån termen daghem (och dagis) till förskola. Det skulle ge yrket mer status.

Var befinner sig då fritidslärarna? Enligt Brante är fritidslärare en preprofession men detta konstaterade han innan den nya utbildningen (från 2011) hade blivit etablerad. Är grundläraremed inriktning mot fritidshem en semiprofession? Det är två trender som talar för respektive emot detta. Det som talar för är den kraftiga ökningen av forskning mot fritidshem det senaste decenniet. Det som talar emot är urholkningen av utbildningen. Skulle det kanske hjälpa om man bytte namn på verksamheten och uteslöt ordledet ”hem”? Få yrkesutövare verkar tycka det.

Den slutliga och helt avgörande frågan är om det finns en strävan mot en profession bland fritidslärare. När jag utbildade mig till fritidspedagog var jag väldigt klar över att jag ville arbeta med skolbarn men jag ville inte bli lärare. Jag tog inte mitt kall mindre seriöst för att jag valde bort ett mer tydligt professionsalternativ. Det finns säkert andra som mig, andra som ser det oerhört viktiga arbete vi gjorde och gör. Att se detta värde som ger en yrkesstolthet pekar i riktning mot en profession.

För dem som likt mig anser att vi ska se vårt yrke som värdefullt och har en yrkesstolthet har jag pekat ut några av de övergripande åtgärder som krävs. Nu är det upp till alla andra som tänker på ett liknande sätt att välja ett steg framåt, att stå still eller att ta ett steg tillbaka. Allt handlar om hur viktigt det är att vara ett av samhällets mer kvalificerade yrken

Comments (3)

  1. Ann-Katrin Mood

    Svara

    Tack för en mycket bra och tänkvärd artikel. Jag vill gärna följa och ta del av fortsatt forskning om fritidsverksamheten.

  2. Carola Bengtsson

    Svara

    Ja, vad säger jag? Tog examen -99. Har fått uppleva några fantastiska år som jag är oerhört tacksam över. Vi jobbade tematiskt och i arbetslag tillsammans med lärare och annan personal. Vi arbetade mot/med föreningsliv och med andra delar i samhället och det breddade våra elevers erfarenheter och utmanade dem och fick dem intresserade av nya saker. Storleken på elevgrupperna hade givetvis betydelse för att kunna hitta sådana äventyr som vi gjorde…Det är otänkbart idag. Det paradoxala är att på den tiden behövde vi varken läroplaner eller annan litteratur och ägnade minimalt med tid och energi för att försöka förklara vad vi gjorde. Vi lade energin på planering, samverkan med föreningar, kulturen i kommunen, övrig personal och lärare på skolan och med vårdnadshavare och framför allt samverkan med eleverna! Idag ska vi göra en massa ”bredvidarbete” som är helt meningslöst för verksamheten. Det ger inget annat än stress och sämre kvalite i praktiken (för att det stjäl planerings/samverkanstid). Jag har aldrig varit så dålig på att arbeta efter våra styrdokument som nu…! Förr gjorde vi det utan att tänka på det. Det sitter i ryggmärgen. Det är vårt kall. Det är självklart. Det är vårt arbete.
    Eller? Vad är vårt arbete egentligen?

  3. Carola Bengtsson

    Svara

    Ärligt talat, så håller vår profession, yrkesidentitet eller kallar den vad du vill på att suddas ut. De nyexade idag äts allt som oftast upp av skoldelen….och vem vill förresten inte hellre ha ansvar för 25 istället för 55? Varför inte lära av historien? Låt se tillbaka! Jag vågar lova att ALLT handlar om rätt utbildning och rätt förutsättningar. RELATIONER kräver tid. Reflektioner kräver tid. Att känna engagemang tillsammans kräver också tid.
    Yrkesstolthet kräver god måluppfyllelse….
    Låt våra elever vara barn på fritidshemmet, det skulle underlätta uppdraget. Jag är förtvivlad över den ”pedagogik” som vi förväntas bedriva där vi inte ser eleverna som barn under deras fritidstid utan som robotar. Robotar är programmerade efter en given mall och det går lika fint att ha kontroll över15 stycken som 50!!!! Hurra. Vi är verkligen på väg nu. Vart???

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *