Jag har under en längre tid, utan vidare brådska, börjat skriva på min andra bok. Den första, Fritidspedagogik – ett komplement eller fundament!?, är slutsåld och det känns mer motiverat att skriva en ny bok än att revidera en gammal. Den nya boken har arbetsnamnet Fritidspedagogik som kunskapsområde. Syftet med boken är att försöka ringa in och avgränsa det fritidspedagogiska kunskapsområdet utifrån ett antal perspektiv; Utbildnings- och kunskapsperspektiv, Arenaperspektiv, Praktikerperpektiv samt ett perspektiv om Yttre idéers påverkan. Hur och när detta landar återstår att se.

I bokens prolog tittar jag tillbaka på min egen skolgång och funderar kring dess inverkan på mitt yrkesval. Publicerar några valda delar ur prologen nedan:

[…]I det blå huset där jag gick i första klass hade varje klassrum en tramporgel. På den stod en vas med blommor som skallrade lite varje gång vi började morgonen med månadens psalm. Siv kunde spela tramporgel och sjunga. På väggen i klassrummet satt planscher på män i blå hängslen som flottade timmer längst de ångermanländska åarna. Eller på Lövängens växter och braxen – Abramis brama. 

Inne i skolbyggandes fanns det inga toaletter. Inte för barn. Vi behövde gå ut ur skolbyggnaden för att komma till elevtoaletterna som låg på källarplanet men nåddes från skolgården. Jag minns hur jag fick snö i stövlarna när jag pulsade dit en tidig morgon efter veckans psalm. Solen orkade sig knappt upp över bergen och jag kände mig liten sådär i december. Genom väggen på gossarnas toalett hördes ofta ,kommunala musikskolans lärare, Helenas falsettsång ackompanjerad av blockflöjt eller piano. […]

[…]Ute på skolgården, 1986, minns jag inga vuxna förutom skolvärdinnan Marie. Hon kände (till) alla barn och såg till att vi hade det så bra som möjligt på skolgården. Men skolgården var som ett eget land med oskrivna regler. Vissa områden höll man sig borta från; gräset vid cykelstället, bakom skolhuset och asfalten som gränsade mot mellanstadiets gård. Det stod skrivet i din panna var du kunde gå, vad du fick göra och med vem. Inte på elak sätt. Det bara var så. Det fanns inget ”alla får vara med”.

De flesta hade något slags sammanhang, men därmed inte sagt att de hade tillgång till alla skolgårdens platser eller aktiviteter. I höstmörkret kunde jag ana lärarna genom fiksrumsfönstrets glipande persienner. De skrattade, drack kaffe, läste dagens tidning och fikade. Där stod jag utanför porten lite osäker på skolgårdens liv. Den enda vuxna jag såg på skolgården den dagen var slöjdläraren som skällde på Chrille i A-klassen för att han skjutit en fotboll på honom. Trä-Hitler kallades han. Man ville inte komma på kant med honom. Det gick rykten om att han stängt in bråkiga elever i slöjdsalens skåp.

1986 var ungefär 65.000 barn inskrivna i svenska fritidshem. Jag var inte ett av dem. Drygt tio år senare 1996 fick jag mitt första vikariat på fritidshem. Då var närmare 240.000 barn inskrivna på fritidshemmen i Sverige. Varje dag efter gymnasiet cyklade jag till Krokstaskolans fritids och stängde, 17 år gammal.

Min svensklärarinna på gymnasiet, Barbro, förstod inte varför jag ville jobba med ”småbarn”. Hon tyckte att jag skulle bli journalist eller författare. Barbro gav mig högsta betyg i svenska när jag slutade gymnasiet. ”Du bryter alla skrivregler som finns, men du gör det jävligt bra”. Idag är jag 42 år och har jobbat mer än halva mitt liv i fritidshem med ”småbarn” och bryter konformativa regler på daglig basis för att jag tror på barns rättigheter framför vuxnas tolkningsföreträde av barns perspektiv. Det här är min andra bok. I did it both, Barbro.

Boken kommer ges ut på eget förlag när det är dags. Håll koll på Utbildning Norr eller Facebook.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *