I gamla vaktmästarbostaden som låg i anslutning till skolbespisningen fanns fritids. Året var 1996. Jag var 17 år gammal och var deltidsanställd på fritidshemmet.  När mina kamrater på gymnasiet gick och fikade efter skolan stängde jag på fritids. Ibland slutade jag tidigt och ansvarade för mellanmålet. Jag följde lathunden för ”nyponsoppa, 15 barn” efter bästa förmåga. Ofta blev det ändå klumpar i nyponsoppan. 

Om vi bortser från nyponsoppan som livsmedel blev den en bisak som blev en orsak till kontakt med kidsen, som kom efter skoldagens slut. 

Jag stod med ryggen mot ytterdörren och vispade nyponsoppa. En efter en ramlade fritidsbarnen in. Man kunde nästan höra vilka barn som haft en tuff skoldag. Alldeles särskilt när Svante kom. Smällen i dörren. Skorna som sparkades av lite för hårt mot hallväggen. Och sen sucken… 

”Hej Svante”

Svante satte sig ned vid köksbordet i det lilla köket utan att svara.

”Vill du vispa nyponsoppa?” 

Efter några sekunders tyst tvekan kom Svante fram till spisen, klev upp på den lilla pallen och tog vispen. 

Att vila i tystnad kan vara det svåraste som finns. Som vuxen vill vi så gärna fråga barn saker. ”Hur var skolan idag”, ”Vad fick du för lunch”, ”Har du lärt dig något nytt idag?”. Ofta tillskriver vi också barnen känslor de kanske inte har. ”Vad sur du verkar vara!?”. Det händer också att vi ifrågasätter den känsla – vi inte vet – om barnet har ”Varför är du så arg!?”. Själv hatade jag även frågan ”Hur känns det?” som barn.

Svante tittade ut mot långbordet där vi brukade fika mellanmål och sa sedan: ”Ska jag duka?”. Utan att vänta på svar gick Svante runt och räknade hur många barn som var på fritids. Sen tog han fram 14 koppar. Tillbaka vid spisen tog han självklart över vispen igen. ”Tack för hjälpen Svante”, sa jag och tog fram tillbringare. ”Vill du ha hjälp att hälla upp soppan eller fixar du själv?”. ”Jag fixar”, svarade den lille 7-åringen och hoppade ned från pallen. Längst in i kastrullskåpet lirkade han fram en brun tratt.

Över tid blev Svantes entré på fritidshemmet allt mindre dramatisk. Mindre smällande i dörren, inga avsparkade skor och inga suckar. Vi vispade nyponsoppa och pratade ganska lite.

 

Efter ett par veckor började plötsligt Svante prata om saker som bekymrade honom. Skolan, mammas nya kille och skolskjutsen. Ett par år efter att Svante  slutat på fritids träffade jag honom på stan. Vi pratade lite om hur det gick på högstadiet, vad han ville göra på gymnasiet och han visade sin nya moppe. En Yamaha DT50. Innan vi skiljdes åt tittade Svante fram under luggen och sa: ”Tack för allt du gjorde på fritids”.

Det finns något välgörande i få hjälpa till med saker som är viktigt. Barn älskar att hjälpa till med det mesta om de får. Vispa nyponsoppa, kasta sopor, tvätta, möblera om,  bygga ihop en bokhylla från IKEA. Det spelar egentligen ingen roll. För barn ger det också en öppning till samtal. Att samtala, om framförallt jobbiga saker, är ofta lättare om man gör något parallellt. Det raka konfronterande samtalet med ögonkontakt är ofta bara jobbigt. 

Under mina år som fritidspedagog har jag ofta nyttjat nyponsoppepedagogiken i andra sammanhang. Ofta situationer som barnet själv uppfattar som jobbigt. Efter en konflikt, när barnet har ”gjort fel” eller av andra skäl är uppgiven eller bekymrad. 

Barn som misslyckats är sårbara. I sårbarhet vill vi alla ha stöd, hjälp och förståelse. 

”Kom så går vi och plockar fram material till rasten”

”Jag behöver verkligen hjälp med att flytta pingisbordet, har du tid?”

”Vi går en promenad runt skolgården, jag ska leta efter fotboll som försvunnit”

Ibland måste situationen hanteras. Vi kan inte bara vara tysta och vänta. 

”Kan du berätta vad som hände, tar du ut tennisnätet också?”

”Du verkar bekymrad?. Kom så plockar vi fram mellanmål, du och jag.”

Mellan filpaket, tennisnät och knäckemackor är det lättare att prata om det jobbiga. 

Barn graviterar mot lugn. Mot lösningar. Mot vuxna som de ser möjligheter hos. Och, att få hjälpa till stärker självkänslan och känslan av ett meningsfullt sammanhang.

Avslutningsvis vill jag dela med mig att ett brev jag fick från en familj vars son slutade åk 9.

Tack Hadar. Ingenting kan beskriva vad du bidragit med. Ingenting finns som motsvarar det du givit oss. `Det är mitt jobb`, brukar du säga. Du blev ljuset för de speciella i skolan. Du blev den som visar möjligheterna för de som inte trodde att det fanns några. Ett kopp kaffe på bibblan blev början på något nytt. Det skapade möjligheter, ljus och luft. Kortspel och läxläsning i uppehållsrummet. Att få vara med på fritids, ta hand om de små, och känna sig behövd var fantastiskt. Ett öppen dialog om dagsform och svårigheter mötte du med förståelse och respekt. Oss lurar du inte, världens bästa pedagog”. 

Jag tackar Svante för att han fick mig att förstå styrkan i nyponsoppans pedagogik. Den har hjälpt mig att hjälpa många barn, både stora och små, under många år.

 

Comments (6)

  1. Lena

    Svara

    Det är som min yngsta son säger, ”alla barn borde få ha en egen Hadar, tänk om det gick att fixa”. Du är en grym människa som gör skillnad i så många barns vardag. Tack!

  2. Lotta Emgård

    Svara

    Jag blir tårögd. Så glad att såna som du finns i skolans värld. <3

  3. Astrid

    Svara

    Hej det är Astrid från tvåan på kastellskolan😊💗jag tycker du är en bra pedagog😉😉

  4. Liselotte

    Svara

    Underbart skrivet och SÅ sant! Du kan inte göra allt, men du kan alltid göra något!
    Att vara en vuxen som bryr sig, det kan göra så stor skillnad!
    Bra jobbat på många sätt!
    Mvh Liselotte 💥👍💥

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *