Farzin Panahi tog sin examen som lärare i fritidshem 2012. Sedan dess har han hunnit jobba som både fritidspedagog och biträdande rektor i Stockholms innerstad. Sina rötter glömmer han aldrig.

Det sägs att man kan skapa en förståelse för sin samtid genom att reflektera över sin historia. Well, låt mig ge mig på den tesen.

Vi kom till Sverige 1989, men det var inte vilket Sverige som helst. BSS (”Bevara Sverige Svenskt” red anmärkning) rörelsen var på frammarsch, Ny demokrati hade kommit in i riksdagen, det rådde massarbetslöshet och det bantades överallt för att få ordning på kommunernas och statens ekonomi, vi varnades för att gå ut ensamma med risk för att bli attackerade av nazister, antalet elever per klass växte och kringpersonalen började försvinna.

Vi fick flytta in i ett område som var mångkulturellt. Det var en fantastisk tid på många sätt, men ganska tidigt fick vi känna på utanförskapet. Nu pratar jag inte om utanförskap i form av arbetslöshet och dålig ekonomi. Jag pratar om en känsla att inte vara som alla andra. De flesta runtomkring mig var från ett annat land än Sverige och vi blev ständigt påminda om detta. ”prata inte ert språk, här pratar vi svenska” fick vi höra från våra lärare. Svartskalle, fick vi höra från förbipasserande vuxna. På tv såg vi hur lasermannen löpte amok och utstuderat gav sig på invandrare.

Våra husväggar blev utsmyckade med hakkors och BSS av de lokala nazisterna. Den lokala median överraskade oss på skolgården med kamera och en reporter som frågade oss varför det var så stökigt på vår skola. Vi gick i årskurs 2 då och fick stå till svars för varför det var stökigt i skolan. Suck. Minns denna händelse så väl för att mina kompisar skickade fram mig för att svara på reporterns frågor. Jag försökte svara så sakligt jag kunde, men ändå fick jag höra att vi inte förstod någonting varpå reportern vände på klacken och gick.

Det var detta Sverige vi mötte som nya presumtiva medborgare. Good times. I massarbetslöshetens spår möttes vi också av många vänner som hade det tufft hemma. Dessa vänner var såväl etniska svenskar som invandrare. Det var oftast dessa vänner som stod för stöket, det hade för mycket aggression och sorg i sig för att kunna låta bli att ta allt ett steg längre. Det var också dessa vänner som det slutade sämst för. Många dog, tog överdos eller valde att avsluta sina liv på andra sätt. 

Redan från tidig ålder var jag så omåttligt trött på att höra alla vuxna peka ut barn och säga att det inte kommer bra för dem, men samtidigt vila sig i att det inte går att göra något åt det. En sak hade de rätt i. Det gick inte bra för dem. Alla såg det, men ingen gjorde något.

Känns det här bekant? Nu är vi inne i 2020. SD har växt till skrämmande siffror, invandringsfientligheten är utspridd och vardagsmat. Det går inte att stå i en ICA-kö utan att behöva höra något rasistiskt yttras. Arbetslösheten är hög. Nedskärningarna massiva. Historien upprepar sig. Men vad har vi lärt oss av det förflutna?

Noll.

Vad har vi för lösningar?

Stoppa hip hop musiken. 

Tar mig för pannan. Är vi här igen? Att vi aldrig lär oss. Redan på 80-90-talet talades det om att gansterrappen fördärvade ungdomen. Artister som NWA, Snoop osv attackerades av en rörelse som ville sätta stopp för deras musik. Istället för att prata om vilka faktorer som gjort att det har skapats en efterfrågan på deras låtar valde man att lägga fokus på utbudet. Låt mig vara klar på en punkt. Gangstermusik skapar inga gangstrar. Trassliga hemförhållanden, trasig skolgång, utanförskap och otillräckligt stöd från samhället skapar gangstrar. Kan vi snälla sluta vara så triviala och förstå detta och sluta upp med att angripa problemet ur fel ände. 

När vi nu ändå är inne på kriminalitet så bör vi även prata om en annan sak. Kriminalitet är inte en etnisk fråga. Det är en social fråga. Fortsätter vi att skära ner på skola, fritidshem, socialtjänst och andra samhällsinstitutioner så ökas risken för barn som lever under riskfaktorer att dras in i kriminalitet. Vi tog detta för sanningen förr, men inte längre. Vad ses som sanning idag?

Först måste vi börja med att diskutera vad en sanning är och hur den skapas. En sanning skapas genom att tillräckligt många människor upprepar den. Så om du vill skapa en sanning så måste du producera en majoritet som säger samma sak. Detta är något som sociala medier har bidragit till. Det finns en majoritet av trollkonton som kan heta Britt12345 eller Anders8765 som pumpar ut ett budskap skapad av en källa för att göra den till sanning. De budskap som pumpas ut nu är att allt är invandringens fel. Nedskärningarna är invandringens fel, den sociala oron är invandringens fel osv, osv. Men det var inte så länge sen det talades om att det var bidragstagarnas fel, sedan hette det att den ekonomiska oron var finanskrisens och bankernas fel. Illa kvickt ändrades fokus till att det istället var grekernas fel, sedan kom turen till invandrarna. Just nu är allt invandrarnas fel. Precis som det lät under 90-talet när jag växte upp. Vad tror ni händer medan vi håller på att diskutera vems fel allt är?

Jo, fler barn kommer växa upp i utanförskap, fler kommer hamna i fördärv ju mer vi skär ner i välfärden. Jag minns ganska väl en diskussion jag hade med en vän när alliansen tog makten och de första jobbskatteavdragen infördes. Då sa jag att samhällets sprickor kommer synas och att ingen kommer reagera förrän etnisk svenska barn börjar bli rånade. Tro inte att ungdomsrånen är ett nytt fenomen. Tidningsrubrikerna beror på dels samhällsdebatten, dels att det är några etniska svenskar som blivit rånade. 

Gissa vad lösningen är på dessa problem då? U guessed it. Skicka ut invandrarna!

Tack för den! 

Om vi nu går tillbaka till hur sanningar skapas så kan vi konstatera att sanningar är flyktiga. Detta är något som historien har visat oss. Snacket om invandrarna kommer att lägga sig och då hoppas jag att vi återigen börjar prata om att bygga upp samhället. Att vi pratar om att investera istället för att skära ner. Bygga istället för att nedmontera. Men för att detta ska bli en sanning måste politikerna presentera en vision som majoriteten kan ställa sig bakom. Vi måste återigen börja prata om att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn. För de jag minns från min barndom som gjorde en skillnad var mina fotbollstränare, det var slöjdläraren och fritidsledarna på ungdomsgården.

Nu befinner vi oss i en situation där ingen orkar investera sin fritid i barn och ungdomar och det är för att ingen har någon fritid längre. Föreningslivet är på väg att förvinna till förmån för privata aktörer. Vi jobbar ihjäl oss för att täcka effekterna av effektiviseringarna och lägger våra jobbskatteavdrag på att köpa våra egna barns framtid. Det är denna samtid som vi skapat för våra barn och ungdomar. Istället för att satsa på en gemensam välfärd väljer vi att skydda vår egen. Så osvenskt. 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *