Camilla Larsson jobbar som demokratisamordnare med med fokus på barn- och unga i Örnsköldsvik.

Året är 1994, ni minns den där varma sommaren då Sverige tog VM-brons i herrfotbollen. Jag var nyutbildad fritidsledare och av en slump hamnade jag i Örnsköldsvik för att jobba på Skulebergets äventyrsbana. Efter sommaren bestämde jag mig för att stanna i norra Sverige, så hösten -94 fick jag det som på den tiden hette ALU-tjänst på ett Folkets hus. Där fick jag ansvaret för att bygga upp fritidsgården som var nystartad efter renovering av huset. Detta är en tid då Sverige nyligen ratificerat barnkonventionen och den första ungdomspropositionen är antagen som präglas av en helhetssyn på ungdomars situation där inflytande och delaktighet är en viktig del. Ungas inflytande och delaktighet var hett och på fritidsgårdar skulle det finnas gårdsråd.

Jag var 23 år och hade aldrig vistats på en fritidsgård själv men mitt intresse för människor och självklarheten i att unga skulle få ta plats ledde till att jag tidigt anammade barnkonventionen och ungdomspolitiken. Ungdomarna på min första gård var inte så många år yngre än mig men tillsammans utforskade vi gränser och hur långt man kunde ta detta med riktig delaktighet och inflytande. Jag visste inte alltid vad jag gjorde annat än att det kändes bra.  Jag hade turen som mötte för mig viktiga vuxna som hejade på, pushade mig, trodde på mig och lät mig utforska.

Jag vet att jag många gånger ifrågasatte varför man på gårdar gjorde si eller så tex hur regler sattes, vad får gårdsstyrelsen besluta om, vem bestämmer dessa saker osv. Själv har jag aldrig varit en fan av regler i punktform så vi hade en regel och det var att ”Behandla andra som du själv vill bli behandlad och bemött”. Det denna regel skapade var samtal, samtal om hur man är, hur man tar ansvar mm. Ungdomarna utsåg ett gårdsråd och de utbildades i hur en styrelse fungerar samtidigt som vi jobbade med team building. De fick sköta sina möten själva och hade en del av budgetet som de hade fullt ansvar för.

Jag blev ifrågasatt av äldre fritidsledare, hur kunde jag låta ungdomarna ha möten själva, hur kunde de få ansvara för pengar?

Vid ett tillfälle ifrågasätter en äldre fritidsledare mig: -Hur går de om de fattar fel beslut? Då ropade jag på ordförandet i gårdsrådet och låter hen berätta om hur de jobbar och gör framförallt när de är osäkra på saker. Denna underbara ungdom svarar ”-Då bordlägger vi och hämtar Camilla för att fråga om råd eller tar reda på fakta”. Svårare än så var det inte, ungdomarna visste att de inte var lämnade själva utan vi vuxna fanns där när de behövde oss och vi hade tilliten till deras klokskap.

Vet att detta kan låta enkelt och att det var andra tider då, samhället såg annorlunda ut osv. Men jag tror att oavsett hur samhället ser ut så behöver unga äldre personer och vuxna att spegla sig i och som står pall när de utforskar gränser och vägar, vuxna som utmanar och vågar. Vågar ta samtalen, vågar släppa makten, vågar tro på ungas inneboende kraft och framför allt vågar vara vuxna.

För jag tror att känslan av inflytande och delaktighet inte föds ur att få som en vill utan i mötet. I mötet med andra där min röst är lika viktig som alla andras, i samtalet där vi delar hur en ser på saker och ting, detta får oss att utveckla våra egna perspektiv, där ingen har rätt eller fel utan bara olika sätt att se.

Under åren har jag förstått vad det var jag gjorde de där första åren efter -94 och hur de åren formade mig, mitt ledarskap och mina tankar kring inflytande och delaktighet. Förstår nu också hur viktiga de där ”vuxna” var som hejade på och trodde på mig och fick mig att känna mig viktig och ta makten över mitt liv och ta reda på vem jag ville vara och vad jag ville vara för andra.

Journalisten och författaren Per Granqvist sa vid en föreläsning att ”Engageman kan aldrig ges, engagemang kan bara väckas”. Tänker att det är lite så det är. Vill jag att unga ska känna egen makt och att de har möjlighet att påverka sina liv och det samhälle eller sammanhang de befinner sig i måste jag vara den där bra vuxna. Den där vuxna som står pall, är ärlig, sätter gränser, visar på möjligheter, visar intresse, lyssnar och har tillit.

Vi lever i ett av världens mest demokratiska länder, vi har en barn och ungdomspolitik som säger att alla barn och unga ska ha makten att forma sina liv och inflytande över samhällsutvecklingen och i år vart barnkonventionen lag. Barnkonventionen säger att barnets bästa ska komma i främsta rum och alla barn och unga ska ha rätten att få göra sin röst hörd i frågor som berör dem. Vill vi fortsätta att leva i ett av de mest demokratiska länderna tror jag att en av nycklarna är att börja med ungas inflytande och delaktighet.

Avslutar med ett citat från en av deltagarna i vårat forum Ung Mentor:  Jag känner att mitt självförtroende har ökat efter detta jobb. Jag kan nu göra saker som jag kanske inte skulle vågat göra innan, tex träffa okända människor för att hålla i en intervju. Jag har nu fått förståelsen att min röst är viktig och gör skillnad, vilket gör det lättare för mig att använda den.

 

 

Comments (3)

  1. Lena Näslund

    Svara

    Kloka tankar från en klok kvinna. Stolt över att jag var den som hittade dig till Folkets Hus. Du behövs och jag följer dig med intresse.

  2. Vanja Eriksson Öberg

    Svara

    Tillit något av det viktigaste att ha i livet.Det ger så mycket tillbakatt om man ger det och har det.!

  3. Thorsten Laxvik

    Svara

    Kul!! Härligt att du håller i Camilla. Svetsaren som blev fritidsledare! Demokrati och tillit är våra viktigaste frågor idag. Men inget är som man tror när man börjar bena.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *