Mikael Jensen

Mikael Jensen är fritidspedagog, författare, forskare och lärarutbildare vid Högskolan i Borås
Mikael Jensen

Latest posts by Mikael Jensen (see all)

Det problematiska undervisningsbegreppet

Begreppet undervisning är märkligt i dessa traditionella mening men det är särskilt problematiskt när man sätter in det i ett fritidshemskontext. De försök som har gjorts är besvärande lika traditionell användning trots att det inte är avsikten på fritidshemmet. Extra svårt blir det när man försöker relatera undervisning och lek. Detta inlägg rör sig på en slingrig stig mellan skola och fritidshem, mellan dåtid och nutid och mellan ett traditionellt synsätt och ett konstruktivt alternativ.

För många som arbetar på fritidshem framstår undervisning som begrepp som mycket problematiskt. I LGR11, kapitel 4, står det: ”Begreppet undervisning ska ges en vid tolkning i fritidshemmet där omsorg, utveckling och lärande utgör en helhet.” När man läser denna mening kan man tänka att undervisning inte strikt ska tolkas som traditionell skolundervisning. Samtidigt ger texten ingen vägledning om vad begreppet undervisning betyder. Det är inte definierat eller förklarat.

I denna text ska undervisningsbegreppet synas från olika håll. Begreppet är förknippat med en rad utmaningar. Flera av dessa ska presenteras. Den intressanta frågan är om man kan komma fram till en precisering av vad undervisning på fritidshemmet är. Låt mig börja med vad Skolinspektionen skriver om undervisning.

Styrdokumenten

Skolinspektionen skriver: ”Enligt läroplanen ska fritidshemmens undervisning behandla fyra kunskapsområden.” Innan jag går in på undervisningsbegreppet vill jag syna de fyra kunskapsområdena. I LGR11 står det inget om kunskapsområden utan där heter det centralt innehåll med fyra underrubriker.

När man pratar om kunskapsområden framstår det som något väl avgränsat. Det som finns i LGR11 under de fyra underrubrikerna är snarare något spretiga områden. En underrubrik heter Natur och samhälle. Det mesta som står under den rubriken har med samhälle att göra. Oberoende av detta är det i traditionell mening en märklig kombination som utgör ett kunskapsområde. Även om man på fritidshem gärna arbetar holistiskt är det inte heller i den verksamheten särskilt vanligt att man förbinder natur och samhälle. Kombinationen verkar aningen godtycklig.

För att man ska kunna ägna sig åt undervisning behöver man ett relativt väl avgränsat område. Om man t.ex. väljer att på fritids prata om människokroppen är det förhållandevis avgränsat trots att man väver in kunskaper från olika vetenskapliga grenar. Man kan prata om kroppens uppbyggnad som en gren av biologi. Man kan prata om mat och dryck eller brist på dessa. Man kan prata om motion eller avsaknad av detsamma. Man kan prata om kroppsideal. I det senare fallet kommer man in på samhällsvetenskapliga och etiska frågor.

Även om exemplet med människokroppen säkert kan förekomma på ett eller annat fritidshem behöver man påminna sig om vad som står överst under rubriken Syfte i kapitel 14 av skollagen: Fritidshemmet kompletterar utbildningen i förskoleklassen [och] grundskolan. Undervisning som i allt för hög grad efterapar skolans undervisning utgör inget komplement. För att närma sig ett undervisningsbegrepp som är relevant inom fritidshemmets verksamhet behöver man tänka på ett icke-traditionellt sätt.

Skolinspektionens granskning

Skolinspektionens granskning av 24 fritidshem som publicerades 2018 har fördjupat sig i undervisning i två av de omtalade kunskapsområdena (rubricerat centralt innehåll). De utvalda för granskningen är Språk och kommunikation samt Natur och samhälle. De områden som valdes bort var Skapande och estetiska uttrycksformer samt Lekar, fysiska aktiviteter och utevistelse.

Det är slående att skolinspektionens granskargrupp har valt de två områden som mest påminner om traditionella och relativt teoretiska skolämnen. Varför valde de inte att granska undervisning av Lekar, fysiska aktiviteter och utevistelse? Jag upprepar att fritidshemmet ska komplettera skolans undervisning och inte försöka att efterlikna den.

Hur ska man kunna undervisa om detta utan att ta ifrån barnet initiativet och organiserandet?

Om man på allvar ska titta närmare på möjligheterna att undervisa om Lekar, fysiska aktiviteter och utevistelse ser man svårigheterna med ett traditionellt tänkande. En framskriven punkt inom detta område lyder: ”Initiera, organisera och delta i lekar av olika slag.” Vi får anta att det betyder att barnet ska kunna initiera, organisera och delta i lekar av olika slag. Hur ska man kunna undervisa om detta utan att ta ifrån barnet initiativet och organiserandet?

Vad betyder undervisning?

Om man tittar i Svenska Akademins Ordbok online kan man försöka spåra vad ordet undervisning eller att undervisa betyder. Ordet består ju av två delar och det är en något mystisk kombination. Under och visa. Hur hänger de ihop? Under är vanligtvis en preposition. Ska man då bokstavligt tänka sig att det har att göra med att man visar vad som finns under?

Under kan också vara ett substantiv och som i vissa formuleringar har att göra med undran. Ska man då tolka undervisa som att det står för att visa vad någon undrar om? Under kan också betyda något man förundras över, något magiskt eller magnifikt. Undervisning skulle i så fall betyda att man vill vissa det magnifika eller t.ex. visa om naturens under.

De första dokumenterade förekomsterna av undervisning i svenska språket är från 1500-talet och pekar i olika riktningar. De icke-religiösa förekomsterna av undervisa utgår ifrån betydelsen att underrätta, upplysa, meddela eller informera. De religiösa förekomsterna har att göra med att förhöra (katekesen), förmana eller förklara. I vissa fall betyder det också tillrättavisa.

Hur ska vi förhålla oss till alla dessa tidigare sätt att se på begreppet undervisning?

I andra sammanhang har jag skrivit om begreppen undervisning och lärande. Relationen är förväntad men inte självklar. Undervisning syftar till någons lärande men det kan mycket väl helt eller delvis utebli. Lärande däremot kan ske helt oberoende av undervisning. Lärande är alltså ett vidare begrepp då det kan förekomma i barns egeninitierade lekar där inget av barnen har för avsikt att undervisa sina kamrater.

Jag har formulerat det så här om begreppet undervisning: ”Undervisning sker i regel inom ramen för utbildning och är då en serie avsiktliga handlingar för att möjliggöra lärande av viss kunskap. Undervisning är vanligtvis formell. Undervisning är en form av väglett lärande. Även om avsikten med undervisning är att andra ska lära sig behöver det inte vara fallet. Den som deltar i undervisning kan lära sig det som en undervisande lärare avser men den kan också lära sig något annat, något felaktigt eller inget alls. Det som rubriceras undervisning kan ibland uppfattas som förvirrande och blir därmed något som försvårar lärande snarare än underlättar lärande.”

Enligt Tomas Kroksmark (på wikipedia) är god undervisning följande:

1. Intention, avsikt. Det skall finnas kunskaps- eller värdemål som är kända för de inblandade och som går att stämma av emot. 

2. Interaktivitet. Det man ska lära bearbetas i ett växelspel på minst två sätt, till exempel lyssna, skriva och diskutera. 

3. Intersubjektiv. Kommunikation mellan minst två personer, till exempel man får skriftlig eller muntlig respons. 

4. Lärande sker eller den lärande har intention att lära. 

På den första punkten är jag överens med Kroksmark. Det ligger en avsikt om att någon ska lära bakom undervisning. På den andra punkten finns viss samstämmighet. Den som har för avsikt att lära någon behöver interagera med denna någon. Varför det ska ske på minst två sätt är inte begripligt för att det ska röra sig om god undervisning men det är närmast omöjligt att uppnå lärande genom undervisning utan att det sker på flera sätt (den ena pratar och de andra lyssnar, den ena visar och den andra observerar för att sedan själv försöka osv.).

Det som Kroksmark kallar intersubjektivitet är i min terminologi återkoppling. Den som undervisar ger återkoppling till den som blir undervisad. Slutligen menar Kroksmark att god undervisning leder till lärande eller en avsikt att lära. Jag har redan framfört att undervisning inte behöver leda till lärande men jag håller med om att det är hela poäng med undervisning att det ska leda till lärande. Om man då misslyckas att få någon att lära är det naturligtvis tveksamt om man kan kalla undervisningen för god undervisning.

Problemet med undervisning i traditionell mening är att det läraren utför kan följa konstens alla regler och borde leda till att eleverna lär. Det är dock alltid möjligt, och ganska troligt, att minst en elev i en hel skolklass inte vill lära sig eller kan lära sig. Har det diskvalificerat undervisningen som sådan då?

Undervisning och lek

Åter till lek och undervisning. När barn, låt oss säga fyra stycken, leker på eget initiativ på fritidshemmet kan de mycket väl lära sig men det sker då inte därför att en vuxen har bestämt sig för att bedriva undervisning (i traditionell mening). Barn lär sig därför att leken öppnar upp för det. Barn lär av varandra.

När barn går i förskolan lär de sig att ta initiativ till lek, de lär sig att organisera lek och de leker olika slags lekar. Det skulle jag säga är normalfallet hos alla barn som har gått förskola, har lekkamrater och är fyra till fem år. Vad är det då man behöver lära barn, genom undervisning, när de kommer till fritids?

Det finns också en inbyggd problematik när man försöker förena traditionell undervisning med lek.

Det finns också en inbyggd problematik när man försöker förena traditionell undervisning med lek. En lärare har planerat att en grupp barn ska leka en samarbetslek (syftet är gott då det ska träna barnen till samarbete). Den vuxna talar om aktiviteten som ”en lek” och att de ”ska leka”. Barnen, i alla fall några av dem, uppfattar inte det roliga i leken och känner sig därtill tvingade att delta. Två typiska komponenter i befintliga definitioner av lek är att lek ska vara roligt och frivilligt. Den lärare som då insisterar att alla ska delta, trots att barnen inte vill och inte tycker att aktiviteten är rolig, undervisar inte längre i relation till lek eftersom leken för vissa barn inte har infunnit sig.

Jag tror att man delvis får tänka om när det gäller undervisningsbegreppet. Om man tänker sig att man ska förena undervisning med lek behöver den vuxnes inslag omvärderas. Undervisning som syftar till att lek ska komma till stånd behöver fokusera på förutsättningar för lek. Vad kan vi vuxna göra på fritidshem för att lek ska komma igång och kunna hållas vid liv?

1. Vi behöver se till att det finns rum för lek. Om barn ska få prova olika lekar behöver det finns olika miljöer som stimulerar till olika sorters lek. Det gäller både inomhus och utomhus. Finns det öppna ytor som stimulerar till rörelselek? Finns det gömmor som stimulerar till stilla fantasi- och rollek? Finns det miljöer där barn kan skapa sin egen rekvisita till leken? Finns det miljöer där barn kan starta äventyrslekar?

2. Vi behöver se till att det finns leksaker och rekvisita för lek. Rörelselekar kräver t.ex. bollar och hopprep. Konstruktionslekar kräver konstruktionsmaterial som kan vara allt från träklossar eller lego till sand, lera och snö. Finns det tillgång till vatten både inne och ute? Finns det material så att barn kan skapa sin egen rekvisita (sy en läkarrock) och sina egna redskap (ett barn vill göra ett trollspö när hen leker Harry Potter och behöver då kanske en pinne direkt från naturen eller en blomsterpinne).

3. Barn behöver tid för att komma igång och utveckla sin lek. Kan vi erbjuda sammanhängande tid för lek? Kan vi försäkra att vi vuxna inte stör med planerade aktiviteter? Kan vi försäkra att andra barn inte är där och stör genom att avsiktligt hindra leken eller bara genom att vara högljudda? Om leken ska få en utvecklande och lärande effekt behövs ofta tid för att göra leken komplex eller t.ex. etiskt utmanande. Precis som med traditionell undervisning behövs tid för en viss uppgift men för leken är ”uppgiften” svår att avgränsa vilket gör att tiden inte heller går att avgränsa på ett enkelt sätt.

4. Har varje barn som vill leka någon att leka med? Forskning indikerar att barn lär sig bäst genom de utmaningar som jämnåriga lekkamrater står för. Vi vuxna har en tendens att krångla till det vilket underminerar lärande. Jämnåriga lägger det ofta på rätt nivå. I leken utmanar barn varandra och därför är det nödvändigt att man har minst en kamrat att leka med. I brist på något annat barn får den vuxna gå in och leka på barnets villkor. Barnet får bestämma och ta initiativ. Den vuxna får vara mycket inkännande när denna kommer med förslag.

5. Lek uppstår inte i ett vacuum. Alla fantasilekar och rollekar kräver inspirationskällor. Barns lek kan inspireras av böcker, alltså kan vi läsa för dem. Barns lekar inspireras av filmer, alltså kan de få se på filmer med ett genomtänkt innehåll. Barns lekar inspireras av vardagliga händelser. Alltså kan man ta med dem på studiebesök eller ut i naturen. Barn hämtar inspiration från vardagen men de bearbetar också vad de har varit med om i vardagen genom leken. De bearbetar det mesta de har upplevt genom leken. Böcker eller filmer som tar upp etiska dilemman kan få utlopp i leken genom att barnen provar hur de kan hantera dilemmat.

Ett delvis annat sätt att se på undervisning

Genom att välja leken som är så långt ifrån traditionell undervisning man kan komma och ändå försöka förhålla dessa fenomen till varandra kan man få ett delvis nytt undervisningsbegrepp. Jag formulerar det i åtta punkter.

1. Undervisning på fritidshemmet handlar om att skapa förutsättningar för lärande.

2. Undervisning handlar om att avväga när man ska delta som vuxen. I vissa fall kan man som lärare gå in och visa och instruera, i andra fall ser man bara till att barn som utmanar varandra eller bearbetar händelser i leken får de förutsättningar de behöver.

3. Undervisning på fritidshemmet förutsätter social interaktion. Ibland sker undervisning i stor grupp, ibland i liten grupp och ibland i dyader. I det senare fallet kan en vuxen vara en part men det blir troligtvis bäst om båda parter är barn. Den vuxna har ansvar för att alla som vill kan ingå i interaktionen.

4. Undervisning på fritidshemmet handlar om passande miljöer för lärande. Vissa miljöer möjliggör skapande aktivitet eller problemlösning och vissa miljöer möjliggör lek.

5. Undervisning på fritidshemmet handlar om tillgång till lämpligt material för lärande. Material avser färdiga redskap eller leksaker alternativt sådant som man kan modifiera till sitt syfte för stunden.

6. Undervisning på fritidshemmet handlar om att ge barn erfarenheter och mentala byggstenar för lärande som inspirerar till lek, berättande, kreativitet och problemlösning.

7. Undervisning på fritidshemmet kan vara en direkt väg till lärande men är ofta en potentiell och indirekt väg till lärande.

Ett något annat sätt att se på undervisning är att gå till några av ordets andra betydelser. Att undervisa i betydelsen upplysa kan man relatera till bildningsidealet. Den traditionella skolan utbildar medan fritidshemmet bildar.

Det är ännu mer tilltalande att koppla undervisning till betydelsen av substantivet under. På fritidshemmet visar vi eleverna naturens under. På fritidshemmet får vi eleverna att förundras över vad vi visar dem. På fritidshemmet tar vi vara på sådant som eleverna undrar om.

Det väsentliga i detta andra sätt att se på undervisning är att minst två parter är aktiva. Den som skapar förutsättningar för lärande är aktiv. Det spelar ingen roll om man skapade förutsättningarna precis när leken börjar eller för flera månader sedan. Det var en aktiv handling som styrdes av aktiva val. Den som medverkar i aktiviteter som potentiellt leder till lärande är aktiv.

Att visa barn naturens under kräver att man aktivt planerar innan man genomför och om barn verkligen förundras är de i högsta grad aktiva. När man tar vara på vad barn undrar om är barnen aktiva och vi vuxna blir det också när vi bistår barnen i deras sökande efter svar.

Att ta vara på barns frågor, det de undrar över, är något som ligger närmare fritidshemmets arbetssätt än skolans arbetssätt. Skolan är av tradition dålig på att ta vara på barns frågor och lägga upp undervisningen kring dessa. Om fritidshemmet ska vara ett komplement till skolan är detta ett passande tillvägagångssätt.

8. Undervisning på fritidshemmet är att ta tillvara på barns undringar och de frågor som de själva formulerar.

Om lärande ska komma till stånd på fritidshemmet krävs aktiva parter. Det är här vi ser hur en profession växer fram och tar vara på sina kompetenser för att barn ska lära och utvecklas, för att barns behov och intressen ska få utrymme. Här finns inte plats för barnpassning i en passiv mening. Bara kunskap och kompetens.

Comments (2)

  1. Lena Glaés-Coutts

    Svara

    Tack för en mycket välskriven text om begreppet undervisning i fritidshemmet! När jag läser den så ser jag med en gång att jag håller med mycket av det som lyftes fram i artikel. Bland annat tror jag att många av oss håller med att begreppet undervisning kan ses vara problematiskt för de som jobbar på fritidshem. Mikaels artikel lyfter många viktiga delar, bland annat betydelsen av komplettering, som behöver en fortsatt debatt av alla som verkar och forskar inom fritidshemmet.
    En sak som jag emellertid reflekterar över är hur själva tolkningen av undervisning i skolans kontext verkar vara baserad på en äldre modell, där undervisning bygger på en slags överföringsmodell, det som Paulo Freire kallar för ” a banking model of education”. Här är kunskap något som någon (läraren) har och kan överföra till barnet genom en slags process som kallas undervisning. Inom konstruktivism och pragmatismen så ses lärandet, och därmed undervisning, som något som eleven och läraren bygger tillsammans. I den här bilden så har båda kunskaper som kan användas till att bygga nya erfarenheter som leder till ny förståelse och kunskap. Det betyder inte att läraren ger upp sin roll som ledande av lärandet, men istället blir dialogen en stor del av hur, inom det som kallas undervisning, lärandet händer. Det är den typen av undervisning som jag anser lever inom fritidshemmets ramar.
    Mikael tolkar ”under” i undervisning som det som på engelska kallas ”wonder”, och det kan jag helt hålla med om, för då är vi inne på det utforskande lärandet som vi ofta kallar” inquiry”; något som vi känner igen från Deweys undervisning. Men jag ser även under som det stöd som vi som lärare ger till lärandet; det stöd som är baserat på lärarnas beprövade erfarenhet som pedagoger och de vetenskapliga kunskaper som fritidslärare skaffat sig genom både formell och informell kompetensutbildning. ”Inquiry” är inte heller några processer eller färdigheter om kan överföras, utan en övergripande inställning eller ”hållning” till lärandet. Det är inte begränsat till ett ämne som matematik, eller ett projekt/tema som ”Hösten” utan är istället själva kärnan i undervisningen. Som lärare använder vi våra kunskaper och färdigheter för att stötta elevernas lärande genom lek och undersökning.
    Jag håller med att lek är lärande och uppskattar Mikaels beskrivning av hur viktigt det är för fritidslärare och pedagoger att tydliggöra och underlätta leken som lärandet. Det är inte enbart forskning om yngre barn som har bekräftar lekens vikt för språkutveckling, läskunnighet, matematiska kunskaper, samt utveckling av sociala, fysiska och emotionella färdigheter. Vi vet ju redan, bland annat från Vygotskij, hur viktig låtsaslek är för utvecklandet av självreglering.
    Mikael skriver att ”den traditionella skolan utbildar medan fritidshemmet bildar”. Dessutom tror jag att när det gäller debatten om undervisning att inom fritidshemmet handlar det inte om att täcka det som står i läroplanen utan att upptäcka lärandet i den tillsammans med eleverna.

    • Mikael Jensen

      Svara

      Tack Lena för din kommentar. Du har skrivit fram en del som jag i min text har låtit vara underförstått.
      Jag själv utgår i stor utsträckning från John Deweys syn på undervisning och lärande. Det är ju också vid det här laget en äldre modell med ca hundra år på nacken. Det är ändå snarare i den man som fritidspedagog vill landa än den man oponerar sig emot. Fritidspedagoger/fritidslärare förhåller sig huvudsakligen till den undervisning de ser i klassrummet än vad som är den teoretiska trenden. Dessvärre ser många fritidslärare ett agerande i enlighet med en överföringsmodell när de bevittnar klasslärarens undervisning.
      Jag inleder mitt inlägg med att konstatera att undervisningsbegreppet är märkligt. Med det menar jag dels att ordet rent etymologiskt och sematiskt är svårt att få grepp om och dels att en modernare förståelse av begreppet gör det närmast synonymt med lärande. Den formaliserade delen av skolans undervisning baseras dock på läroplanens detaljerade ämnesmål och där har ju den vuxna initiativet eftersom hen känner till läroplanens innehåll medan eleverna i regel inte gör det. För att en måluppfyllelse ska bli möjlig går det inte med en jämställd dialog, särskilt inte som den vuxna ska bedöma eleven. Alltså ligger det i den formella strukturen kvar en viss grad av överföring. Att vända på det och säga att undervisningen kan bygga på elevens intention till lärande medför också att läraren helt kan missa vad eleven försöker uppnå eller till och med helt strunta i elevens intention. Då har man som vuxen inte ens skapat förutsättnigar för lärande och då kan det inte heller i någon känd mening kallas undervisning.
      När det gäller meningen ”Den traditionella skolan utbildar medan fritidshemmet bildar.” tror jag inte riktigt på det själv. Det är något som särskilt personer som jobbar på fritidshem gärna säger. Det är snarare en fråga om det är så vi ska se på undervisning på fritidshemmet. Jag tycker inte att det är ett bra sätt att synliggöra vad som utmärker fritidshemmets verksamhet och syfte.
      Jag håller med om att frågan kring att fritidshemmet ska komplettera skolan behöver diskuteras vidare. I min text har jag lyft fram det för att understryka att det finns och ska finnas en skillnad i synen på undervisning. I andra sammanhang är det rimligt att även problematisera vad komplettering innebär och ska innebära.
      Slutligen vill jag tacka för att ’inquiry’ förs in i sammanhanget. Det är ett sätt att tänka kring lärande som i mitt tycke har en självklar plats på fritidshem.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *