Debatten om fritidshemmets skolifiering fortsätter. Ulf Blossing, skolforskare och professor vid institutionen för pedagogik och specialpedagogik vid Göteborgs universitet reflekterar i denna text om barnens erfarenheter i fritidspedagogiken.


Vart tar barnens erfarenheter vägen i fritidspedagogiken?

Fritidspedagogiken debatteras flitigt i magasinet Fritidspedagogik och på sajten Fritidsverket. Det är intressant och nödvändigt. Jag vill bidra med att fråga mig var barnens erfarenheter tar vägen i fritidspedagogiken? När det moderna skolsystemet sjösattes under 1960-talet stod den progressiva pedagogiken i centrum där barnens och elevernas erfarenheter och nyfikna frågor på omvärlden var utgångspunkten för lärandet. I dag verkar endast förformulerade mål vara det enda gångbara i den pedagogiska planeringen. Målen ska helst skrivas upp ”på tavlan” eller anges i matriser så att barnen/eleverna vet vad de ska lära sig. Risken är överhängande att barnen/eleverna upplever att skolan handlar om något annat än det de själva erfar av omvärlden, vilket gör att de kan missa motivationen.

Fritidshemmet är den verksamhet som har störst frihet i styrdokumenten att utgå från barnens erfarenheter. Jag skulle vilja se fler fritidspedagoger (och även lärare i förskola och skola) som engagerade sig i omvärlden tillsammans med barnen – på raster, på lektioner, och i skilda slag av situationer. Jag skulle vilja se vuxna som hjälpte barnen att ställa frågor till det de erfar för att lära sig mer om den spännande värld som hela tiden pågår här och nu. Och sen kan barnen berätta för sina kamrater vad de har upptäckt. Det blir ett slags kamratlärande!

Fritidspedagogerna kan vid veckans slut också berätta för varandra vad de har varit med om tillsammans med barnen. De kan dela med sig till varandra hur de kan vara vägvisande vuxna för barnen som trevande försöker lära sig hur de ska leva ett liv som människa. Fritidspedagogerna kan också se efter i styrdokumenten för att se vad de nu har erfarit i förhållande till det som står där och vad som finns kvar att uppleva med barnen. Men det behöver de inte tala om för barnen. Det räcker med att de vuxna vet det.

 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *